Min femåring slår mig

Alltså du beskriver EXAKT min son! Han är superdupersmart, lärde sig läsa själv på iPad när han var drygt 2,5, pratar franska och svenska med ett grymt ordförråd nu vid 4,5 år, läser riktiga böcker helt flytande, kan alla vägskyltar, kan grundläggande addition och division och lite multiplikation, ägnar sig gärna åt imitationer och ordvitsar, äter snyggt och prydligt och är på alla sätt bedårande lillgammal, bygger lego i timmar och... slåss! Bits! Vrålar! Slåss med tillhyggen! Dessutom är han väldigt melodramatisk, säger att han vill dö, eller att han vill slå ihjäl andra människor, att han hatar oss, att vi är idioter. Ibland släpar han runt storasyster i håret trots att hon gallskriker, det är förfärligt. Han har hållit på såhär sedan han var ett drygt år och det har hållit i sig och periodvis blivit värre, eller bättre. 

Jag har svårt att få ihop hans båda "extremer"; å ena sidan har han så lätt för att uttrycka sig, å andra sidan är det liksom alltid nävarna som talar snabbast och tydligast. 

Jag vet inte hur det är med din son, men vår respekterar definitivt andra vuxna, i synnerhet på dagis. Däremot är han inte överdrivet intresserad av andra barn. Han leker fint med dem men han har en tendens att se ner på dem för att de exempelvis inte talar "rätt" och påpeka deras brister på ett ganska känslokallt sätt. Om jag jämför med storasyster skulle jag säga att han inte är lika socialt kompetent. 

Sedan, en samvetsfråga: Exploderar du eller din man, eller är ni alltid sansade? Jag och min man är rätt... eh... explosiva av oss. Förmodligen är det därifrån han har fått det. 

En grej till: Kollar din son på våldsamma filmer och liknande? Vår gör INTE det, han är väldigt rädd för våld och monster och liknande och får lätt mardrömmar, så Alfons Åberg är typ det läskigaste han klarar av att se... Vi har inte ens en TV och iPaden leker han med max en kvart om dagen, sedan tröttnar han (vi har mest pedagogiska appar). 

Det enda jag kan komma på som skulle kunna vara en orsak i ert fall är A. eventuella exploderande föräldrar och B. att det helt enkelt känslomässigt rör sig om högst normala barn, eller rentav lite ovanligt impulsiva, vilket inte alls hänger ihop med deras intellektuella utveckling. Vi som vuxna har bara extra svårt att hantera deras utbrott när de "borde" kunna resonera istället. 

Ylislena: Jag tror också att våra barn är extra känsliga, men kanske ändå inte jätteovanliga. Det är mer konstrasten som är svår för oss vuxna att ta, det logiska kontra det impulsiva. För mig låter din son t ex inte mer stökig än de andra "stökiga" pojkarna på dagis, men jag vet själv hur jobbigt det är att bli slagen o s v. Min son har generellt lite svårt för förändringar och han drar sig ofta undan när vi har besökare. Andra gånger håller han långa utläggningar om exempelvis hur en motor fungerar, eller något annat han är intresserad av. En annan grej är att han har svårt för när man tar på honom när han själv inte vill, när andra barn vill kramas är han tyvärr inte så glad för det och stöter bort dem. Sen är förändringar ganska impopulära, speciellt när man ska lämna legohörnan och klä på sig... känns det igen?

Tror f.ö vi får se upp så att våra små pojkar inte skärmar av sig och blir såna där små datanördar ;) Jag funderar på vilken skola som skulle passa bäst. Montessori med små klasser kanske, där barnen går i åldersblandade grupper efter nivå..? Har du funderat på sådant? 

Intressant tråd, verkligen! Vilka bra tips, särskilt det där om att lära barnet hantera känslorna istället för att trycka under dem, men det är ju så svårt ibland när man verkligen måste sätta gränser samtidigt känslorna flyger all världens väg.

Det ligger nog något i det där att det inte riktigt stämmer överens med de olika sidorna hos barnet, beteendet blir mera iögonfallande. Min dotter lärde sig läsa då hon fyllde tre, skriver väldigt bra nu som femåring och läser högt i samma takt som jag. Hon har ett verkligt utvecklat språk, kan sätta ord på sina känslor, kan prata om allt och kan förklara precis som ts pojke att hon "inte kunde kontrollera" för att det blev för mycket känslor. Hon är väldigt besviken när hon har misslyckats med att kontrollera sig och börjat skrika, lovar att _försöka_ låta bli i fortsättningen osv. Nu det senaste halvåret har förbättringen varit enorm, men fortfarande har hon ett temperament som jag inte har någon aaaaning om varifrån hon kan ha fått det Hon brukar däremot inte vara våldsam, även om hon är häftig och hårdhänt när hon hoppar upp i famnen på en kompis eller springer emot och kramar så att den andra faller omkull. Om hon är våldsam så är det mot mig när jag sätter gränser, bär bort henne från en situation där hon gör andra illa med sitt skrikande eller något liknande, men det händer inte ofta utan hon klarar av den gränsen.

Hon är nu orolig över att "ingen" vill leka med henne på dagis, med de har diskuterat detta i hela gruppen (tyckte hon var modig som sade det) och kommit fram till att alla känner sig lite ensamma ibland. Nu håller personalen lite extra koll på att hon har någon att leka med och hjälper henne ifall hon får svårt med någon kompis.