När slutar småbarnstiden vara så intensiv?

Jag har 3 barn med 2,5 år och 22 mån mellanrum (de är nu 7, 5 och 3 år).
Min erfarenhet är att det blir lättare runt 2,5-3 år. Då är de ofta blöjfria, kan klä på sig själva och tex gå i trappor själva. Med facit i hand var 22 mån något tätt.

Det beror nog på vad man menar. Jag har en snart 7-åring, en 5,5-åring och en på snart 17 månader. Jag tycker att de stora kräver mer men på ett annat sätt. 2-3-årsåldern har jag tyckt varit värst. Vi bestämde oss för att försöka oss på en trea när våra äldsta var drygt 4,5 respektive nästan 3,5 år. Vi skrattade åt oss själva.....att vi fattade det beslutet precis när det börjat lugna sig . Från fyra och uppåt skulle jag säga .

Runt 18 månader kommer en separationsperiod men efter den är över så tycker jag att det lättat. Barnet börjar (kanske) förskola, blir lite mer självständigt, lär sig och prata mer och mer och hänger med bättre på syskonens lek. Så det har jag tyckt varit ett stort steg. Sen har ju 2-3 års åldern sina egna utmaningar med mycket vilja och begränsad kapacitet, alltså resonera med en två-åring går oftast inte. Men det är ändå lättare, har jag tyckt. Och runt fyra fem har mina blivit lugnare och orkar sitta och rita och koncentrera sig mer än två sekunder, haha! Så det blir lättare allt eftersom. Hade jag bara velat ha två barn så tror jag runt 4 år emellan skulle inte vara så dumt.

efter 3 år tycker jag det har "lugnat ner sig" en del!

Jag och sambon är i precis samma sits! Vår son är 16 månader och planen har varit att börja försöka med syskon nästa vår/sommar. Ibland tänker jag också att jag inte vet hur jag ska orka men samtidigt vill jag inte att det ska ha lugnat ner sig helt och man får börja om från början. Vi har resonerat som så att vi skulle tycka att det var jobbigare att vänja oss vid ett "lugnare" småbarnsliv och sedan få det intensivt igen än att "göra klart" de här intensiva småbarnsåren på en gång. Dessutom tänker jag på hur mycket vår son har förändrats bara det senaste halvåret med sömn, mat, tal, motorik m.m. och vad mycket som hinner förändras på ett år (eller mer beroende på hur snabbt man blir gravid). Så vi håller oss till den ursprungliga planen och börjar försöka få till ett syskon nästa år! :)

Jag tror att många problem, barnets och era, beror på den dåliga sömnen. Barnet är grinigt och orkar inte, ni likaså.

Fundera på om det kan ligga något i detta. Det kan bli värre några dagar i början, men resultatet blir värt besväret.

Ja absolut, det konstaterar jag redan, sömnen gör mycket. Men det vi inte vet är när det ska gå över... månader, år?

Nu är det ändå mycket bättre än för ett halvår sedan, då var det verkligen varannan timme, man var så trött att man ville dö kändes det som. Vet inte hur man ska få han att sova bättre. Oftast vaknar han och vill bli omstoppad nu, för att han vridit sig eller drömt något läskigt, det kan man lixom inte få bort tror jag:)

Ja, det är klart. Barnen utvecklas fort så det är mycket som kan hända innan nummer 2 kommer. Så jag tror också att vi kommer hålla oss till vår ursprungliga plan, min sambo vill egentligen starta nu, men det är jag som bromsar och kommer göra lite till, fram till vår/sommaren. Och om det skulle bli ÄNNU värre här hemma så kommer jag nog dra ut på det lite till, jag vill att både vuxna och barn ska må bra och har mycket tid för varandra:)

Mina är nu 4, 6, 8 och 10 och nu är det ju sen en tid tillbaka rätt lungt på den fronten att man inte behöver passa allt längre.

Eg har det varit lungt sen trean blev 3 år för minstingen har varit lugn och förståndig från födseln typ :)

Men om det nu är lungt på den fronten att man inte behöver fundera på om saker är farliga inne eller barnet ska slå sig konstant så är det nu ist mycket pusslande med aktiviteter och kompisar. Det är annorlunda men nog eg lika energikrävande fast på helt olika sätt. Man springer och jagar mindre, klär på mindre men tänker och håller saker i huvudet betydligt mer.

Vi satsade på tre år emellan dumt beslut såhär i efterhand lagom till att jag var gravid var dottern 2.5 år då slog värsta trotsen till fajter om det mesta och långa intensiva utbrott nu är hon 4,5 och hade nog varit rätt lugn om det inte vore för intensiva lillebror som ofta förstör de hon gör eller är i hennes väg, suck

Jag har fyra år emellan mina och det känns faktiskt väldigt bra!

Lillebror är ett år och storasyster är fem år nu. Storasyster hade en månad då hon var svartsjuk men sedan dess älskar hon sin lillebror och tycker mest att han är rolig. Om huset skulle börja brinna så skulle hon rädda honom först, har hon berättat ;).

Hon kan ju ta på sig och gå på toaletten själv och allt det där och det är skönt när lillebror kräver mycket. Däremot är storasyster osjälvständig som få och kan inte vara ensam i ett rum eller leka rollekar själv. Detta har varit väldigt jobbigt och det konstanta tjatet "lek med mig" har varit ett energidränage.... Nu börjar hon dock kunna involvera lillebror i lekarna och det börjar lätta.

Lillebror leker själv men har alltid sovit som en kratta. Om jag hade fått honom först hade det nog inte blivit en till alls ;).

Jag tyckte den lugnaste tiden var från sonen var 1½ fram tills 2½...sen kom trottsen i ett par månader. Där efter var det lugnt från 3 fram tills nu när han är 4 och några månader. Nu börjar det bli mer och mer gnäll men det är väl ett nytt utvecklingssteg på g. Det är väldigt individuellt när det är lugnt och jobbigt. Rent generell kan det vara lättar om man har ca 2-3 år i mellan. Då kan första barnet ha hunnit bli blöjfri, göra sig förstådd hyfsat bra, rätt bra kroppskontroll och kläs sig själv, gå en bra bit själv, äta själv osv.

Är benägen att hålla med om 4 år. Då får man tillbaka sovmorgnar, kan konversera, hitta på i princip vad som helst och barnen är härliga att hänga med. Smarta, roliga, gosiga och då kan syskon lättare komma till världen. Så tycker jag i alla fall.