Inlägg från: Tonder |Visa alla inlägg
  • Tonder

    Hemundervisning

    Hej,

    Jag funderar på det där med hemundervisning kontra "vanlig skolgång". Här i Sverige är det ju rätt ovanligt så som jag förstår, men utomlands är det ju mer vanligt så företeelsen borde ju komma hit förr eller senare. Rent spontant så tänker jag att jag att det skulle vara bättre för barnet att få uppmärksamhet från en förälder som kan ge barnet full uppmärksamhet och anpassa pedagogiska metoder, pauser, tempo och annat.

    För egen del är det ett antal år kvar tills det är dags och saker och ting kan hinna förändras, men så som det verkar nu så kommer åtminstone en av oss att kunna vara hemma på dagarna. Man lär ju få lägga en del tid på att läsa in sig på läroplaner och sånt innan man sätter igång, så att man inte missar något.

    Hur tänker ni kring den här frågan? Vad kan det finnas för risker och fördelar?

    Jag läste nyligen en intressant artikel i Forskarbladet med en man som menar att de sociala färdigheterna är något som utvecklas naturligt under gynnsamma förutsättningar. Dvs att man i första hand mognar av att känna sig trygg och älskad snarare än av att man "tränas" i att vara social.

    Här är artikeln: www.forskarbladet.se/index.php/artiklar/hemundervisning-forskningen-och-politiken/

    Vill tillägga att det för mig inte handlar om att jag har någon speciell religion eller att jag misstror skolorna. Det handlar heller inte om att jag vill avskärma barnet från umgänge med jämnåriga. Jag tror att man kan lösa det med kvällsaktiviteter och liknande.

    Visst är det väl mindre risk att man ångrar att man spenderade för mycket tid med sitt barn än att man spenderade för lite tid när man hade chansen?

  • Svar på tråden Hemundervisning
  • Tonder
    Anonym (ensam) skrev 2014-11-09 22:24:59 följande:

    Jag är hemskolad. Det är hemskt. Jag var så fruktansvärt utanför hela barndomen, hade aldrig några kompisar. Även om jag träffade andra barn ibland så var jag alltid den där udda fågeln som inte gick i skola. Alla de andra tisslade och tasslade om mig. Det dröjde tills jag började på universitetet innan jag kunde känna mig någorlunda normal och fick mina första vänner. Är nu över 30 och barndomen påverkar mig ännu. Jag har otroligt svårt att lära känna nya människor och jag är osäker i många sociala situationer.

    Kunskapsmässigt så var det nog bra för mig men jag hade 1000 gånger hellre sluppit ensamheten och lärt mig lite mindre.


    Ensamhet är en intressant aspekt och som förälder tänker jag mig att det är jätteviktigt att ens barn får umgås med andra barn och skaffa nära vänner mer än bara "ibland". Samtidigt är det ju många skolbarn som är ensamma också och då är det ju svårare för mig att upptäcka eftersom jag inte är på plats.
  • Tonder
    Anonym (ensam) skrev 2014-11-13 13:52:56 följande:
    Jag träffade andra barn ofta, flera gånger i veckan, på olika aktiviteter. Men de barnen kände ju redan varandra från skolan, och alla visste att jag var den där ungen som inte går i skolan. Jag blev utstött hela tiden. Visst finns det utstötta barn i skolan också, men jag tror inte att det är rätt lösning att i preventivt syfte hålla barnet hemma. Det är bättre att ta tag i det problemet i skolan om det uppstår.
    Det här är en väldigt personlig fråga, så du behöver såklart inte svara om du inte vill. Men hur kände du att du fungerade socialt i unga år? Artikelförfattaren pekar ju på att sociala färdigheter kommer av att man som barn känner trygghet och utvecklas (www.forskarbladet.se/index.php/artiklar/hemundervisning-forskningen-och-politiken/). Upplevde du att du var "sämre tränad" socialt eller handlade det mer om att andra barn hade saker gemensamt genom att de gick i skolan?
  • Tonder
    Anonym (Lärare) skrev 2014-11-13 18:16:10 följande:
    Så i stället för att riskera att ditt barn skulle vara ensamt, vilket en sjuåring faktiskt kan berätta, så skulle du välja att garantera ensamhet? Helt obegripligt i mina ögon. Jag är lärare och skulle aldrig i livet få för mig att undervisa mina två barn hemma. Att förvägra dem att lära sig fungera i grupp, i sociala sammanhang med andra barn, att möta andra vuxna än familj och släkt, det vore rent elakt.
    Det jag menar är bara att skolan inte är en garant för att barnet inte är ensamt. Dessutom kan skolan, i många fall, vara en otrygg och stökig miljö. En miljö där man som elev konkurrerar med många andra barn om lärarens uppmärksamhet och där man lätt kan hamna i roller som man inte är bekväm med.

    Även om jag är övertygad om att många lärare gör ett fantastiskt jobb, så tror jag att det är svårt även för den bästa läraren att ge mitt barn, och samtidigt tjugotalet andra barn, den fulla uppmärksamheten som en förälder kan ge. Jag kan inte heller begära att någon annan ska förstå mitt barns signaler lika bra som jag själv kan, det vore direkt orättvist.

    Sen menar jag såklart inte att man ska isolera barnet. Däremot kanske det kan vara bra att man inte har bästa lekkamraten, tjejen/killen som man är hemligt kär i och bråkstaken som konstant låter och stör runt sig när man behöver koncentrera sig på huvudräkning eller skrivande.

    Det finns ju mängder av andra möjligheter att träffa andra barn som inte är sammankopplat med just lärandet. Varför kan man inte lära sig att fungera i sociala sammanhang genom scouterna, idrottslag, lekplatser m.m.? Varför är det mer socialt om barnet träffar andra barn i skolan på dagen och är med föräldrarna på kvällen än om barnet är med föräldrarna på dagen och träffar andra barn på kvällen?
Svar på tråden Hemundervisning