Hemundervisning

Visst är det väl mindre risk att man ångrar att man spenderade för mycket tid med sitt barn än att man spenderade för lite tid när man hade chansen?

Det jag menar är bara att skolan inte är en garant för att barnet inte är ensamt. Dessutom kan skolan, i många fall, vara en otrygg och stökig miljö. En miljö där man som elev konkurrerar med många andra barn om lärarens uppmärksamhet och där man lätt kan hamna i roller som man inte är bekväm med.

Även om jag är övertygad om att många lärare gör ett fantastiskt jobb, så tror jag att det är svårt även för den bästa läraren att ge mitt barn, och samtidigt tjugotalet andra barn, den fulla uppmärksamheten som en förälder kan ge. Jag kan inte heller begära att någon annan ska förstå mitt barns signaler lika bra som jag själv kan, det vore direkt orättvist.

Sen menar jag såklart inte att man ska isolera barnet. Däremot kanske det kan vara bra att man inte har bästa lekkamraten, tjejen/killen som man är hemligt kär i och bråkstaken som konstant låter och stör runt sig när man behöver koncentrera sig på huvudräkning eller skrivande.

Det finns ju mängder av andra möjligheter att träffa andra barn som inte är sammankopplat med just lärandet. Varför kan man inte lära sig att fungera i sociala sammanhang genom scouterna, idrottslag, lekplatser m.m.? Varför är det mer socialt om barnet träffar andra barn i skolan på dagen och är med föräldrarna på kvällen än om barnet är med föräldrarna på dagen och träffar andra barn på kvällen?