Hemundervisning

Jag är hemskolad. Det är hemskt. Jag var så fruktansvärt utanför hela barndomen, hade aldrig några kompisar. Även om jag träffade andra barn ibland så var jag alltid den där udda fågeln som inte gick i skola. Alla de andra tisslade och tasslade om mig. Det dröjde tills jag började på universitetet innan jag kunde känna mig någorlunda normal och fick mina första vänner. Är nu över 30 och barndomen påverkar mig ännu. Jag har otroligt svårt att lära känna nya människor och jag är osäker i många sociala situationer.

Kunskapsmässigt så var det nog bra för mig men jag hade 1000 gånger hellre sluppit ensamheten och lärt mig lite mindre.

Jag träffade andra barn ofta, flera gånger i veckan, på olika aktiviteter. Men de barnen kände ju redan varandra från skolan, och alla visste att jag var den där ungen som inte går i skolan. Jag blev utstött hela tiden. Visst finns det utstötta barn i skolan också, men jag tror inte att det är rätt lösning att i preventivt syfte hålla barnet hemma. Det är bättre att ta tag i det problemet i skolan om det uppstår.

Jag har inte läst artikeln du länkar till och hinner inte göra det nu heller. Svarar på det du skriver.

Både och skulle jag säga. De andra hade ju sina kompisar och sina gäng, det är svårt att komma in i ett sådant när man inte är med större delen av tiden. Och när man aldrig får vara med får man inte träningen, och så blir det ännu svårare. Även senare i livet har jag många gånger känt att jag saknar den sociala tränignen. Jag vet inte hur man tar sig in i en grupp människor. Det är något som påverkar mig i allra högsta grad än idag även om det blivit bättre med åren. Jag känner mig obekväm i grupper av människor om jag inte känner dem väl.