Mammaledig och deppig

Sen kanske det kan vara bra att påminna sig själv om hur föränderligt allt är när man har barn. Du kanske kommer känna annorlunda redan om två veckor. Plötsligt är bebisen på ett annat sätt eller så har du lärt dig något och ändrats. Ta inte ut det i förskott, att det kommer fortsätta att kännas såhär länge. Delmål låter toppen - det ska jag själv fundera på :)

Är också lätt att glömma de korta stunder som faktiskt är fina och roliga. Vi tenderar ju at fokusera på det negativa. Kanske kan du öva dig på att fånga de positiva ögonblicken? Försöka skapa en positiv tankespiral. Träna på att vara tacksam för det lilla? Jag skulle också vilja njuta mer av ledigheten, men försöker acceptera att jag inte kommer göra det fullt ut. Kanske är det de egna förväntningarna som ställer till det...

Jag kände liknande typ de 10 första månaderna med sonen. Då var även han väldigt efterlängtad. Hade försökt i typ 2 år. Ville bara sova hela dagarna. Kunde inte äta frukost själv, inte äta lunch själv utan sambon var tvungen att komma hem. Min dag gick ut på att försöka få sonen att sova så jag kunde sova. Gick självklar inte så bra då de inte vill sova hela dagarna  Pratade mycket med sambon men ingen av oss insåg att jag borde ha sökt hjälp. Har tagit mig lång tid att komma tillbaka till ett normalläge. Så prata med BVC...handlar inte bara om att träffa en psykolog utan finns även mediciner för det. Försök att involvera din sambo i dina tankar om hur du känner.

Ja det pendlar ju väldigt..ena dagen känns allt grått och tråkigt och nästa är allt ok igen, oftast känns det bättre så fort man gjort en aktivitet. Tror att mycket beror på att jag har ganska stort kontrollbehov, och bebisar kan man ju verkligen inte kontrollera.. Tänker mycket på dotterns sömn, oroar mig ifall hon kommer "ur fas" eller sover för lite etc. Önskar att jag kunde bara gilla läget och slappna av! Lite därför jag vet att det kommer bli bättre med tiden, ett äldre barn kan man förstå och styra på ett annat sätt än en liten bebis (tolka mig rätt, jag menar inte på nåt diktatoriskt vis..). Som det är nu styr ju dottern mig och det gör mig osäker och orolig..

Håller med om att det definitivt är förväntningarna som skapar detta.. Man får ju hela tiden höra att det är såååå mysigt att bara vara hemma, och att man ska njuta! Ingen vågar väl säga att det kan vara otroligt enformigt och ensamt, att det enda man tänker på är barnens sömn och mat. Och även om någon sagt detta till mig innan jag fick barn hade jag nog inte lyssnat, jag ville så gärna få barn. Och man måste nog påminna sig om det, hur starkt man längtade innan..lätt att glömma det.

Jag upplever också att jag får energi av att hitta på saker, som att komma iväg eller få saker gjort hemma trots att jag är själv med dottern. Samtidigt tycker jag det är lite jobbigt, eftersom minsta lilla aktivitet kräver så mycket planering. Så det är en balansgång det där.

Upplever också att det ligger något i det där med att själv få bestämma och kontrollera, att jag verkligen saknar att få lägga upp dagen själv. Just nu tränar jag på att försöka göra vardagliga saker som jag vill och se om min lilla bebis godkänner att " bara vara med". Vilket inte alltid är lätt för hon blir väldigt snabbt uttråkad och vill gärna vara i famnen jämt. Så det en utmaning men jag känner att det är ett måste om jag inte ska bli tokig ;) Jag kan inte bara sitta i soffan hela dagen och vagga och sjunga om vartannat, haha. Mammor med flera barn verkar klara det galant, så man lär sig säkert med tiden.

Har också nyligen börjat fundera på om det verkligen är meningen att man ska vara så ensam jämt. Tidigare levde man ju oftast i större familjer, nära inpå med barn och gamla i samma hushåll. Eller åtminstone på samma gård eller i samma by. Kan ibland känna att det skulle vara mer naturligt på något vis, att uppfostra barn med mer stöttning än vad de flesta gör idag. Man är ju så ensam i vardagen, även om man har vänner och familj man träffar ibland. När jag jobbade tänkte jag aldrig på sånt, men då hade jag ju folk omkring mig hela dagarna...

Men det är ju tvärttrist att bara gå hemma i längden. Känslomässigt krävande men noll intellektuell stimulans. Även om man träffar vuxna så ska ju alla prompt bara prata bebis i alla fall!

Jag började jobba halvtid (men heldagar) när dottern var 6 månader. Det var toppen. Då kunde jag njuta mer av hemmadagarna också.

Ja, mammor är ju mycket mer isolerade nu än förr när man levde i storfamiljer..Och kraven är mycket, mycket större- man ska ha koll på diverse bebisprylar, göra aktiviteter, sköta hushållet själv och samtidigt njuta för fullt!! Inte konstig att man blir knäpp!! Förr fick man bara "vara" och mamma eller svärmor lagade middagen, tänk vad lyxigt..haha. Men allvarligt talat så ligger det mycket i det. Dagens samhälle är inte så himla bra, trots alla materiella tillgångar.

Sen kan jag bli lite irriterad på mig själv som har mage att beklaga mig. Tänk på barnlösa som aldrig kommer få barn, tänk de vars barn blir sjuka...Då brukar jag säga åt mig själv att skärpa mig. Jag har en frisk och underbar liten dotter ju!! Och ett år av lite tristess får man väl stå ut med.

Ja, man blir ju lite kluven, man behöver få klaga, trots att man vet att man inte borde..