Total jävla panik

Tack för pepp.
Du har rätt. Inte tänka för mycket. Är bara orolig att det inte löser sig och jag sitter här i januari/februari utan matpengar liksom. 

Vi får se. Kan bara inte förlåta mig själv för att ha orsakat denna situation. Det är helt sjukt att man kan ställa till det på detta sätt. Helt obegripligt..,

Periodvis känns det olösligt.
Om jag har seen shit and been places liksom. 
Jag skulle kunna skriva en bok om det.
Är bara lite trött på det. Detta är första gången det är självförvållat.
Därför tar det kanske extra hårt.
Får hoppas att min samtalskontakt hjälper mig att tänka på annat sätt.

Vissa stunder tänker jag positivt t ex att se fram emot den dagen skulderna är betalda. Vissa dagar som idag känner jag bara panik att mina bästa år i livet ska gå åt detta men det gjorda kan inte göras ogjort.

Jag försöker tänka så men är bara så fruktansvärt deprimerad när jag tänker på framtiden. Det är så nattsvart det också. 
Verkligheten är som den är men jobbigt är det som tusan.

Tråkigt att du haft det jobbigt så länge. 
Det som är jobbigt för mig är att jag för övrigt har ett helt ok liv.
Därför är jag nog än mer arg, att detta med ekonomin ställt till det så fruktansvärt.
Känns som att jag ska leva i fängelse ett tag fast ändå inte. 
Det är svårt att förklara för andra hela tiden att man inte har råd eller kommer ha råd för diverse saker...

Idag känner jag mig helt knäckt. Tillbaka på ruta ett. Ifrågasätter nyttan av min existens. Den enda gången jag känner ro är när jag sover och det med sömntabletter. Jag verkligen hatar mig själv.

Jag har fått en samtalskontakt. Och tabletterna har jag börjat med.

Jag är medveten om varför jag hamnat i denna sits och det är den eviga flykten från sig själv och jobbiga känslor. Är mest arg och ledsen att jag förstört min framtid...

Om jag så i säg 3 år betalar 20 000 kr i avbetalningar per månad gör det 720 000 kr men räntorna äter upp nästan allt. Förstår ni vad sjukt. Då blir man ju aldrig skuldfri...

Jag har varit i kontakt med en skuldrådgivare och därefter kontaktat alla jag har skulder till, med hänvisning till vad skuldrådgivaren sa. Vissa gick med förändrade villkor. Men långt ifrån alla. Skulderna ligger på cirka 300 000 kr. Hos olika fordringsägare och räntorna bara tickar på. Det är det som är så sjukt frustrerande. Att även om jag betalar allt jag förmår per månad så minskar inte skulderna.

Jag har redan lån hos några av de. Kommer inte med min kredithistorik och situation få någon möjlighet till det. Det är det som är deprimerande. Att jag har kapacitet att betala men räntorna äter upp allt. Får betala av skulder i sju åtta år som man skulle kunna betala på två år om det inte vore för räntorna.

Jag vill nu tre dagar innan jul egentligen bara dö. Jag orkar verkligen inte mer.

Trodde aldrig att döden skulle kännas som en befrielse.