Min man vill inte att vår nyfödda ska sova i vårt sovrum!!
Jag säger som så många andra: bestäm inget förrän ni träffar er bebis och märker vad den gillar.
Som ammande mamma till en bebis som åt varannan timme dygnet runt sina första veckor kan jag säga att det hade varit tortyr av både bebisen och mig om den skulle behövt skrika för att väcka mig varje gång den ville ha mat. Och om bebisen skriker så att det hörs från ett rum till ett annat vaknar garanterat båda föräldrarna, vilket ju är onödigt. Och skulle jag stiga upp, ta uppbebisen, mata, lägga ner och hoppas att den inte vaknade direkt när jag släppte den (så gjorde min första bebis) då skulle jag vara klarvaken sen.
En fördel med att sova helt nära sin bebis (läs: samma säng eller i säng strax intill) är att den inte behöver skrika efter mat och närhet. Jag vaknar när den prasslar lite och då är det bara att docka till och sen somnar vi igen, utan att behöva flytta oss någonstans. Pappan, som också sover i samma säng, vaknar inte. Det är som att den som ansvarar för bebisen blir känligare för just de ljuden.
Men man behöver något att lägga mellan sig och bebisen när man sover i samma säng pga riskerna för PSD. Vi har en hårt stoppad tygrulle som jag lätt flyttar åt sidan när jag ammar.
Det har i vart fall funkat bra för oss. Men ni kan ju vara några av de få lyckligt lottade som får en bebis som sover hela natten! 