Bf Augusti 2015

Hej!

Tänkte att jag hoppar på denna tråden efter att bara ha läst era inlägg under några veckors tid  Jag (vi) är beräknade till den 22 augusti och jag känner äntligen att jag kan slappna av och njuta av graviditeten. Vi har haft tre missfall innan så det har varit en ständig oro för att det ska gå åt pipsvängen denna gången oxå. Jag har sedan tidigare en son som är sex år men för min sambo är det hans första barn.

Är det någon mer än jag som har STORA problem med trötthet? Jag blir galen snart och jag skulle kunna stå och sova om jag fick när tröttheten kommer. Jag har varit på vc och mitt hb låg på 117 så det var helt okej och jag behöver inte ha extra järn. Någon som har tips på vad det kan bero på annars och hur jag ska "överleva"? På helgerna brukar jag slumra till på soffan så fort jag sätter mig ner med sonen och då ropar han: snälla mamma måste du sova.. Det gör så fruktansvärt ont i mamma hjärtat och jag önskade att jag hade energi att hitta på saker med honom som förut  På jobbet måste jag resa mig upp och ta ett varv i korridoren för att somna när det är som jobbigast

Tack för tipset! Då ska jag köpa det idag :)Det är lite min tanke oxå men jag fick med provsvaren från vct som jag ska visa för bm imorgon. Jag har för mig att mitt hb låg på 130/140 när jag skrev in mig på mvc, på senaste besöket hos bm var det 120 och i måndags 117 så det sjunker ju. Nu vet jag iof inte hur stor skillnad det är på"resultatet" men det känns i kroppen som att någonting är fel. Det jag oroar mig för är hur trött jag är nu och hur trött jag kommer vara till sommaren så jag hoppas att det vänder snart.

Tack för alla kommentarer. Jag ska prata med min bm imorgon och om hon inte anser att jag behöver ha mer järn så ska jag stå på mig och förklara hur jobbigt jag faktiskt har det :)

Vi har också 88 dagar kvar idag och jag känner samma sak. Det har varit lite lugnare de senaste dagarna men jag försöker tänka att så länge jag känner något är det ingen fara (hoppas jag) 

Det är nog ingen fara men det finns något som man ständigt oroar sig för känns det som. För mig är det andra barnet men det är sju år sedan jag var gravid senast så minnet är inte helt hundra och jag oroar mig minst lika mycket denna gången. Vi bor utanför Vänersborg... Ni då?