AnnaBanana skrev 2015-02-08 02:15:52 följande:
Jo jag tror jag ska strunta i o köpa en sådan faktiskt :/ jag vet vart min oro ligger och den är inte nånting man lär sig hantera tyvärr, snarare tvingas. Jag känner mer en trygghet nr jag ser knatten på ultraljud, jag vet inte hur din bakgrund ser ut så det vill jag inte uttala mig om men när nånting väl går fel så sitter man där och då tänker man tyvärr inte att då får jag väl börja hantera sorgen nu. Man hittar bara fel på sig själv eller nåt man gjort och särskilt när det inte händer 1 gång, det händer flera gånger i rad. Sambons syskon som inte ens har gått ut skolan än blir både mamma o pappa och dem har inte ens velat ha barn nu, men en själv som har försökt så länge och lyckats men misslyckats i slutändan tär det på, inte bara för att man själv mår dåligt av det utan även för att det åsamkar den andra kärleken skada också. Varje persons historia ser annorlunda ut, vissa har en bra historia bakom sig och andra en jobbigare, vissa kommer över en del saker lätt för det är ju inte så farligt men det är kanske svårare för dem som blivit sårade flera gånger förut, tyvärr tillhör jag den senare versionen och jag vet att jag får leva med min historia men man får aldrig ge upp för då mister du inte bara de negativa utan det positiva också och det är det positiva man strävar efter eller hur :) nu tog nog hormonerna över lite men men de e ju så de e ..
Hej! Menade inte att såra! Jag skulle inte skriva som jag gjorde om jag inte själv haft en hemsk oro.
Jag har en hemsk fertilitetsbakgrund! Första gången jag var gravid visade det sig att mitt barn hade downs syndrom, vi valde att göra en sen abort. Andra graviditeten blev ett missfall och vid min tredje graviditet så visade sig även det fostret ha downs syndrom. Vi gjorde ytterligare en sen abort. Det konstaterades att jag har ett genetiskt fel och vi fick göra PGD. Första försöket blev ett tidigt missfall.
När jag blev gravid vid vårt andra försök vågade jag inte hoppas. Jag hade mentalt ställt in mig på äggdonation eller adoption.
Jag var sjukt orolig inför ultraljuden, kräktes och höll på att svimma. Hoppades att de inte skulle hitta så allvarliga fel på barnet iallafall. När inga fel hittades trodde jag de bara missat något.
Oron fortsatte när dottern var född. Vissa dagar grät jag i flera timmar för att jag var säker på att något måste vara fel på henne. När hon var tre månader sökte jag hjälp. Och det har verkligen hjälpt mig.
Den sorg jag känt har format mig för alltid. Att göra två sena aborter har varit hemskt.
Till viss del var även min oro ärvd, från en extremt orolig mamma. Men min historik har nog påverkat mig mest.
Därför är jag själv förvånad över att jag inte är så orolig denna graviditet.
Enligt KBT metodiken så är just sådana saker som en doppler en sak som upprätthåller oron och därför kommer jag inte att skaffa en sådan.
