Har min partner en kognitiv tankestörning eller någon typ av diagnos?

1. Din man har ingen diagnos men förmodligen väldigt låg IQ.
2. HSP är en hittepå-diagnos.

Nej, hsp ingen hitte-på-diagnos. Det är inte någon diagnos överhuvudtaget, utan en personlighetstyp.

Att min partner inte hade klarat inträdesprovet till mensa är nog ganska givet, men jag är säker på att hans iq faller inom normalbegåvningen.

Är också en hsp, analyserar och ser logiska samband väldigt snabbt. Det ÄR lite småirriterande när man måste förklara för människor som inte tar till sig information lika snabbt och fortfarande analyserar den när jag redan fattat läget och kommit flera steg längre. Då brukar jag sitta tyst och låta det sjunka in hos den jag pratar med, oftast maken. Han är smart, högt IQ och högutbildad med ett jobb som kräver mycket tänkande, men det går ändå långsammare.

Men jag tror nog att din partner skulle driva mig lite uppåt väggarna, han har säkert bra sidor med, men de sämre som du skrivit om är just sidor som jag personligen skulle finna rätt oattraktiva. Personligen så tror jag inte att det finns något du kan göra, han är helt enkelt född sån. Normalbegåvad är han säkert, men på en lägre nivå möjligtvis... tror inte på någon diagnos.

Kan du ge ett exempel på resonemang han inte förstår så att man vet vilken nivå det är du försöker förklara?

En diskussion som ständigt återkommer är att jag tycker att vi har ett ojämställt förhållande där jag får göra 70-80 % av arbetsbördan med hem och barn. Jag vill att vi gör 50-50. Jag har förklarat de känslomässiga argumenten, att det får mig att känna att mitt liv inte är lika viktigt som hans (vabbar mer, sämre karriärmöjligheter), och det fullständigt orättvisa i att jag alltid ska vara den som projektleder allting i familjen vilket är utmattande.

I stället för att lyssna till detta så försvarar han sig alltid med att han plockade ju ur diskmaskinen den dagen då och slängde in en tvättmaskin dagen därpå. Han fokuserar på det lilla han har gjort, istället för att reda ut grundproblemet. När jag frågar honom så vill han ha ett jämställt förhållande och han håller med om att det är orättvist att jag får göra mer, men han fattar inte vad han ska göra för att bidra mer. Han vill att jag säger åt honom vad han ska göra, och där faller ju direkt hela poängen med vad jag önskar från honom. Han låter ju som en mansgris nu, men det jag försöker få fram i texten är att han inte på något sätt är elak eller arrogant, utan bara fullständigt oförstående.

Vi hade nyligen en diskussion om en vab som han lovat att han skulle ta, men sen inte kunde pga en affärsresa, vilket innebar att jag mycket besviket fick ta den och missa två viktiga utbildningsdagar som jag sett fram emot och som varit planerade i ett halvår. När han kom hem från jobbet till en trött partner som spenderat två dar med sjuka barn, bubblade han direkt på om sina dagar och sina utmaningar på jobbet och blev besviken när jag inte var mer stöttande i att lyssna på hans berättelse och ta del av hans arbete. När jag förklarade att jag tyckte att han var lite väl självupptagen så höll han med och bad om ursäkt. Det känns dock som att en normal person hade förstått redan innan den kom hem att det inte var läge prata om sig själv i ett sådant läge utan försöka lägga fokus på att kompensera den personen som uppoffrat sig för hans skull. Detta är väl exempel på någon slags oförmåga att sätta sig in i någon annans situation. Det är inte ens särskilt många lager eller nyanser i den situationen.

En stund senare förklarade jag att jag var jättetrött och ville gå och lägga mig själv i sovrummet och se på tv. Hans kommentar, i stället för att visa stöttning över min uppoffring och direkt ta över ansvaret för barnen och städa upp efter middagen, var att han inte dömde mig/höll det emot mig att jag inte hade hållit hemmet städat och fint under dagarna jag vabbat. Han låter som ett rövhål, jag vet. Men det problematiska är att han inte är ett rövhål. Han fattar inte att han är så förolämpande och självupptagen, och när han insåg vad han faktiskt sagt i tron att det var stöttande men jävligt mansgrisigt blev han jätteledsen och bad ärligt menat om ursäkt.

Sen har vi exempel på random politisk diskussion där han tycker någonting, men aldrig kan argumentera för varför han tycker så, men ändå inte kan förstå min ståndpunkt.

För mig låter det som om din partner inte är så begåvad, särkilt inte verbalt. Men om han klarar jobbet bra måste han väl ha några styrkor? Försök att hitta dem, och använd de som en väg i er kommunikation. Du säger hela tiden att han är en fin person, vad består hans finhet av?

Använd din reflektionsförmåga för att förstå hans beteende från en positiv vinkel. Sen låter det också som att du vill att han ska fungera på ditt sätt och det är orealistiskt. Om han inte klarar att ta 50% av hushållet spontant så Måste han ju använda ngn sorts metod. Varför inte använda en lista där ni turas om med de värsta sakerna, som stör dig mest. Eller så delar ni upp i ansvarsområden.

Självklart är det patetiskt att en vuxen människa inte kan se allt som ska göras i ett hem, men alternativet till att styra upp är att du gör mest. Du väljer.

Vab tycker jag man ska dela strikt 50-50, och varannan gång. Om du väljer att ta vab på hans gång så är det ändå ditt val och om du vet att han vabar hälften totalt sett tycker jag inte bitterhet är försvarbar.

[quote=74388570][quote-nick]Anonym (Analyserande) skrev 2014-11-23 19:35:21 följande:[/quote-nick]

En diskussion som ständigt återkommer är att jag tycker att vi har ett ojämställt förhållande där jag får göra 70-80 % av arbetsbördan med hem och barn. Jag vill att vi gör 50-50. Jag har förklarat de känslomässiga argumenten, att det får mig att känna att mitt liv inte är lika viktigt som hans (vabbar mer, sämre karriärmöjligheter), och det fullständigt orättvisa i att jag alltid ska vara den som projektleder allting i familjen vilket är utmattande.

I stället för att lyssna till detta så försvarar han sig alltid med att han plockade ju ur diskmaskinen den dagen då och slängde in en tvättmaskin dagen därpå. Han fokuserar på det lilla han har gjort, istället för att reda ut grundproblemet. När jag frågar honom så vill han ha ett jämställt förhållande och han håller med om att det är orättvist att jag får göra mer, men han fattar inte vad han ska göra för att bidra mer. Han vill att jag säger åt honom vad han ska göra, och där faller ju direkt hela poängen med vad jag önskar från honom. Han låter ju som en mansgris nu, men det jag försöker få fram i texten är att han inte på något sätt är elak eller arrogant, utan bara fullständigt oförstående.

Vi hade nyligen en diskussion om en vab som han lovat att han skulle ta, men sen inte kunde pga en affärsresa, vilket innebar att jag mycket besviket fick ta den och missa två viktiga utbildningsdagar som jag sett fram emot och som varit planerade i ett halvår. När han kom hem från jobbet till en trött partner som spenderat två dar med sjuka barn, bubblade han direkt på om sina dagar och sina utmaningar på jobbet och blev besviken när jag inte var mer stöttande i att lyssna på hans berättelse och ta del av hans arbete. När jag förklarade att jag tyckte att han var lite väl självupptagen så höll han med och bad om ursäkt. Det känns dock som att en normal person hade förstått redan innan den kom hem att det inte var läge prata om sig själv i ett sådant läge utan försöka lägga fokus på att kompensera den personen som uppoffrat sig för hans skull. Detta är väl exempel på någon slags oförmåga att sätta sig in i någon annans situation. Det är inte ens särskilt många lager eller nyanser i den situationen.

En stund senare förklarade jag att jag var jättetrött och ville gå och lägga mig själv i sovrummet och se på tv. Hans kommentar, i stället för att visa stöttning över min uppoffring och direkt ta över ansvaret för barnen och städa upp efter middagen, var att han inte dömde mig/höll det emot mig att jag inte hade hållit hemmet städat och fint under dagarna jag vabbat. Han låter som ett rövhål, jag vet. Men det problematiska är att han inte är ett rövhål. Han fattar inte att han är så förolämpande och självupptagen, och när han insåg vad han faktiskt sagt i tron att det var stöttande men jävligt mansgrisigt blev han jätteledsen och bad ärligt menat om ursäkt.

Sen har vi exempel på random politisk diskussion där han tycker någonting, men aldrig kan argumentera för varför han tycker så, men ändå inte kan förstå min ståndpunkt.

[/

Män och kvinnor är olika och människor är olika. Det du skrivit om här är väl ganska typiskt i ett förhållande. Jag tror att många män är som din man och en del kvinnor är som du är. Du kunde nog hitta en man som var mer lik dig men jag tror inte att det är så lätt. Vad gjorde att du föll för honom från början? Minns det! Sedan får du väl komunicera konkret med honom, säg vad du vill och håll fast vid det. Han verkar ju vilja samarbeta om än han inte verkar så empatisk. Säg " nu har jag vabat - nu är det din tur" och håll fast vid det. Säg " nu får du lägga barnen" och håll fast vid det. Eller är det också så att du känner lite att det är din nisch att göra dessa "kvinnliga" saker. Såsom, om han lägger barnen, vad ska jag göra då. Det känns tomt. Jag kan känna så. Det är inte bara det att jag gör det mesta med barnen. Jag Skulle inte vlja ha omkastade roller heller. Att han gjorde mest. Jag trivs med att umgås mycket med barnen, pyssla henma, fixa allt. Min man kan också och han gör det bra. Men på något sätt har jag mer koll. Var grejerna är, när kalasen är, att fler strumpbyxor behöver köpas för de gamla är trasiga. Om inte jag styrde och fixade här så skulle vi inte ha adventsljusstake imorgon, julkalendrar til jul eller glögg med vännerna och deras barn. Han skulle inte göra det helt enkelt. Han tycker det är fint då det finns där men saknr det inte direkt om det inte fanns. Då vi träffades för 18 år sedan så hade han inte ens en adventsljusstake. Jag köpte en till honom för jag tyckte det var mysig. Kanske är din man som min. Han är inte så empatiskt men ganska bra ändå.

Jag får lite Asperger vibbar av din partner faktiskt, just detta hans oförmåga att sätta sig in i nån annans situation o känslor. För såna människor är det ofta väldigt svårt att förstå, om man inte förklarar ingående hur o varför för dom. Hans språkgrejer som du beskrev känns också rätt typiskt för att det skulle kunna vara så.