Är jag för sträng med vår 3,5-åring? Långt....

Behöver verkligen lite råd eller pepp, för just nu känner jag mig som världens sämsta mamma. Har vid flera tillfällen nu sista veckan har jag fått sätta gränser för min 3,5 åring och hon har blivit så himla ledsen för det.

Det hela startar med någon form av trots/testa gränser hos henne. Jag säger till henne att sluta, hon fortsätter, varpå jag varnar att om hon inte slutar händer det och det, hon fortsätter. Jag skrider till handling- hon gråter, alltså otröstligt förtvivlat, inte argt och vrålande. Efteråt vill hon gärna kramas och klänga på mig.

För att ge några exempel:

Igår badade hon och lillebror (1, 5 år). Jag vet att hon gärna trackasserar honom just vid bad, typ häller vatten på honom, tar leksaken han håller på med, skvätter och ja, retas helt enkelt. Därför sitter jag alltid med och försöker stoppa om hon går för långt. Igår höll hon på ovanligt mycket och började dessutom dricka badvattnet, vilket jag sa att man inte fick göra. Om och om igen gjorde hon det ändå, varpå jag sa att hon fick gå upp ur badet om hon fortsatte. Självklart fortsatte hon och hon fick gå upp. Bröt ihop och lovade dyrt och heligt att inte göra så. Då hon får hoppa i igen börjar hon genast ge sig på lillebror, varpå hon fick gå upp igen. Punkt. Hon blir då helt förtvivlad och gråter hos pappa. Kommer sedan snyftandes tillbaka och frågar mig varför jag gjorde sådär. Jag förklarar, upprepar allt bus hon gjort och sa att lillebror blir rädd om du gör så. Ok, jag lovar att inte göra så mer, får jag bada nu, säger hon. Ok, hon får hoppa i igen. Lillebror har tröttnat så ha går upp. Frid och fröjd.

Imorse skulle vi äta frukost och dottern segar, hon ska ha smörgås, äter den långsamt, sedan musli. Jag säger till henne att snart ska vi gå, vi kommer inte hinna göra något annat än att klä på oss och gå till dagis sedan, för annars kommer mamma sent till jobbet. När hon är klar går påklädningen bra. När ytterkläderna ska på ska hon plötsligt ha med sig sina armband som hon gjort på dagis (hon brukar leka med dem väldigt mycket och går gärna omkring med dem jämt). Jag säger att vi kommer inte hinna leta efter dem länge eftersom vi ska gå nu. Skrik och gråt, förtvivlat. Jag säger att hon får leta efter dem medan jag klär på lillebror, sedan måste vi gå. Hon irrar förtvivlat runt i panik och bryter sedan ihop när hon förstår att nu ska vi verkligen ta på ytterkläderna och lämna armbanden hemma. Hon är verkligen hysterisk ledsen, hulkar så hon nästan spyr och ylar som i förtvivlan. Jag försöker förklara att vi inte hinner leta mer nu, att vi letar när vi kommer hem och att vi måste gå. Vi går ut, pratar om det hela och frid och fröjd.

OSV, tillfällena som liknar ovan är många, jag vet att hon behöver gränser, jag vet att jag ibland höjer rösten och låter sträng. Min dotter är verkligen inte en liten skitunge, hon är en snäll och klok tjej, och mitt hjärta blöder när hon blir så ledsen som hon blir. Men man måste ju säga nej och driva igenom beslut, eller? Snälla, råd och tips om jag kan göra något annorlunda....