Vädjan till alla föräldrar som vill resa med sina barn!

Är det? Jag har läst inlägg av en skribent som menar att om det inte stör någon och inte förstör något, då tycker hon inte att det är motiverat att förbjuda barnen att klättra och hoppa. Det betyder ju också att om barnen vill hoppa och klättra på ett ställe där det t ex sitter någon i stolen bredvid, så får de inte detta, och då går det ju också att motivera på ett mer vettigt sätt än bara "så gör man inte". 

T ex på ett tåg, om det finns flera tomma stolsrader intill varandra, då tycker inte jag heller att det gör något om ett barn skulle klättra runt lite där eller hoppa försiktigt i stolen under en vuxens uppsikt. Eller en tom bagagehylla av den sorten som sitter t ex 20 cm över golvet, om något barn vill krypa in där och leka koja - fine med mig. Det betyder på intet sätt att jag tycker att barn har carte blanche att göra som de vill i kollektivtrafiken. Däremot ÄR trafiken ju till för alla, och man kan inte säga att barn som t ex inte kan vara tysta bör stanna hemma. Däremot kan man säga att föräldrar måste göra sitt bästa för att barnen ska störa så lite som möjligt. 

Det här är inga konstigheter egentligen, och nånstans tror jag att de flesta av oss är överens, bara att vi ser lite olika bilder framför oss när vi pratar om barn som klättrar och hoppar. 

+1 här.

Det är faktiskt inte svårare än så. Ja, barn får åka tåg/flyg/buss/båt. Ja, barn får prata/springa/klättra/etc. Nej, barn får inte genom detta otillbörligt störa andra eller förstöra. Det är då föräldrarnas ansvar att inse att det är ett problem och ta hand om det problemet. Om man inte gör det så har man gjort ett misstag att ta med barnet på resan.

Jag har aldrig råkat ut för sånt, men det där är för mig totalt obegripligt. Min son är 2,5, om han skulle dra någon i håret eller sparka på någons stol så hade jag
1: sagt åt honom att han inte får göra så samt förklarat varför
2: fysiskt hindrat honom från att fortsätta
3: bett om ursäkt till personen det gick ut över
4: blivit glad och tacksam om någon annan också sa åt mitt barn ifall han nu försökte fortsätta
5: flyttat till ett annat säte om han försökt igen och det varit alltför besvärligt att försöka hålla fast honom. 

Det där är för mig lika självklart som att han kan få lov att klättra på stolarna i tåget ifall han inte stör eller förstör. 

Haha du kan ju bara fetglömma att jag tänker skippa att åka på semester för att jag har småbarn. Det är omöjligt att garantera att små barn kan vara tysta länge. 

Där fick du mig att smajla lite faktiskt. :)

Att dom ska vara tysta och helt stilla i 3-4 timmar är nog lite väl. Sedan beror allt på barnets ålder såklart.
Men givetvis har jag ansvar för mina barn. Och dom får inte klättra på stolar/säten, sparka i ryggstöd, springa i gångarna osv. Givetvis säger jag åt dom OM dom skulle få för sig att göra så. Nu brukar inte mina barn klättra i soffan hemma heller. Och antar att om dom från början vet att man sitter på en stol och står på golvet så räcker det nog många ggr med att bara säga till dom att dom måste vara lugna, sitta ner eller vad det kan vara dom vill hitta på.

Sedan tycker jag också att det är skitstörigt med barn som får göra vad tusan som helst. Speciellt då jag kanske precis förklarat för mina barn att nej, man får inte leka med alla leksaker i leksaksaffären innan man betalat. Och så kommer dt en annan 3 åring och börjar spela fotboll precis bredvid och ingen förälder som säger till. Bah. Den typen av situationer stör mig enormt. För barn triggar barn.

Men man får nog räkna med att barn (även vuxna) hörs och syns.

Frågan är nog egentligen ganska enkel:

Man ska som barn och vuxen (och föräldrar till barn) visa rimlig och möjlig hänsyn till sina medpassagerare.

I det ingår att man försöker störa andra så lite det går, här har föräldrar en viktig uppgift för barnen.

Lite störningsmoment får man tåla i kollektivtrafiken men som förälder har man ett ansvar för att man begränsar barnens störningar så mycket det är rimligt och möjligt. Alltså precis samma ansvar vuxna som inte har barn med sig har för sig själva.

Det handlar alltså inte om att barnen ska sitta stilla och vara tysta under hela resan utan att de inte ska göra motsatsen hela resan om det går att undvika.

vilken ts.
Jag stör mig mycket mer på medresenärer som luktar svett eller som somnar i stolen bredvid mig och dräggelsträngen kommer.
För att inte tala om alla gamla människor som går långsamt och sinkar mig med sina rullatorer.
Eller de som sitter i sätet mot fönstret och ska UT O KISSA och måste gå förbi med och en gång hade en person diarée och var tvungen att hoppa förbi med säkert 3-4 ggr. Gud kunde hon inte visat hänsyn och stannat hemma.
Eller tonåringar som pratar för högt
Gubbar i slips som blir fulla
Gnälliga damer som ska fråga de stackars flygvärdinnorna om allt så att matvagnen inte vidare.
Jisses vad är det med folk

Det är klart att man ska försöka att undvika att ens barn stör andra i onödan och att man även bör rent allmänt ha pli på sin avkomma efter vad som är rimligt för deras ålder.

Men TS skriver ju uttryckligen att man ska låta bli att resa om ens barn inte kan vara tyst. 

Och i min värld är det en jävla skillnad på ungar som gör sånt som ni säger, medvetet stör andra resenärer med sparkar, ljud och uppmärksamhetspåkallande verksamhet, och små barn som gråter eller skriker för att dom helt enkelt är hungriga, trötta eller ledsna. 

T.ex när man ska flyga kan det lätt slå lock för öronen och göra jätteont på vissa små barn, det är ju helt bisarrt att man som förälder då ska få tyst på sin unge till varje pris. Har barnet ont tycker jag faktiskt att små barn ska få gråta. Reser man flera timmar med ett spädbarn är det helt omöjligt att kunna garantera att de ska vara tysta hela vägen. 

En av anledningarna till att jag inte vill ha barn är att jag hatar dagens ouppfostrade snorungar och vill slippa att ha med dem och deras föräldrar att göra. De som inte fattar varför så många vill ha barnfritt på restauranger, flyg och bröllop kan ju ta och läsa den här tråden.