Det gör så ont!!

Så kände jag också när min man stack efter 26 år. Jag var i chock och ville knappt leva utan honom. Bara grät och grät. Vaknade på nätterna av att jag grät. Tänkte att det skulle varit bättre att han hade dött för då skulle han inte ha slutat älska mig. Nästa smäll kom när han flyttade ihop med en annan fyra månader efter separationen. Nu har det gått tre år och jag går på samtalsterapi för att bena ur allt som hänt. Har förstått att när jag ältar hela tiden betyder att jag på så sätt håller honom kvar hos mig och att jag måste få ett avslut. Inte från honom, som jag inte längre har någon kontakt med (han valt det), utan från mig själv. Att acceptera hans val och gå min egen väg. Jag har vuxna barn (tackar gud) och hämtar energi från min kärlek till dom. Jag tror att nyckel ordet är acceptans för utan det står man bara still och inte hittar sin egen väg. Att man tillåter sig själv att må dåligt men också att ta stöd av anhöriga och vänner. Styrkekramar/Sussi