Det gör så ont!!
Jag känner igen mig i chocken. Min fru och jag bråkar sällan när vi gjort det har det handlar om ansvarsfördelning. Hon tycker att hon tagit största lasset (vilket hon har). Men det beror också på att hon är en kontrollmänniska och älskar att ta ansvar för saker. Jag drar däremot mycket av det praktiska, läxläsning, städa, tvätta, etc. Så vi lever ändå jämställt.
För ett år sedan blev hon sjukskriven för depression. Det positiva var att hon inte längre orkade ta ansvar för allt och äntligen fick jag chansen att gå in och göra saker på mitt sätt, visa att jag kunde lösa det. Hon såg det och uppskattade det. Jag blev så glad eftersom det är det är det enda hon kommunicerat inte fungerar i vårt förhållande.
Hon har alltid haft lätt att starta nya projekt och jag stöttar henne alltid i dem. Ett tag tränade hon 7 dagar i veckan, varav 3 dagar morgon och kväll. Då tog jag hand om barnen och hemmet. På landet går hon helt upp i vår trädgård och när jag inte hjälpt henne har jag tagit hand om det praktiska för att hon ska få utlopp och få må bra. Ibland har jag känt att jag älskar henne mer än hon älskar mig. Men jag har sett att det beror på att hon varit stressad för jobbet, eller på annat sätt inte mått bra. Det är ju så hon hela tiden förklarat sig.
För en månad sedan kände jag att det var onödigt mycket gnäll på morgonen. Jag bad om ursäkt och bad henne fundera på vad jag/hon/vi kunde göra för att få det bättre. Att se det positiva istället för det negativa. Samma kväll bokade min fru en resa för oss. Allt kändes härligt som att vi äntligen skulle få tid att prata. 2 dagar senare åkte hon på en jobbresa och när hon kom hem ville hon skiljas. Det fanns inget att diskutera. Det var över.
Jag får inga svar förutom att hon inte är kär längre. Att beslutet vuxit fram de senaste åren. Det finns ju inget att argumentera emot. När jag försökt förstå varför hon inte känner något så säger hon att det beror på att jag är för snäll, jag inte har en egen vilja, jag gör allt för henne och barnen. Att det är oattraktivt. Jag tror känslan av att vara mer kär i någon än de är tillbaka har lett till att jag försökt ännu mer, slagit knut på mig själv. Jag önskar bara hon kunde kommunicerat någon gång under våra 13 år att hon inte kände attraktion. Ibland har hon bett mig göra något för min egen skull men jag har inte upplevt att hon behöver det för att känna attraktion. Jag har redan känt mig otillräcklig på jobbet, som pappa och som man, sett hennes enorma behov av att göra saker för sig själv för att få må bra. Å så ber hon mig göra något för mig själv ? det har bara känts som en tegelsten på toppen av allt.
Nu försöker jag fokusera på våra barn (7 och 11) men det gör så ont att leva i den här chocken. Som jag levt i en lögn. Alla tecken och saker hon gjort under dessa sista år, har de bara varit falska. Hon säger att hon velat vara kär men inte varit det. Min tillit är helt borta. Min självkänsla i vår relation är för intet gjord. Nu har det gått 1 månad. Hon flyttade ut i söndags. Jag har fixat en neutral lägenhet vi kan bo i varannan vecka. Nu orkar jag inte ens prata med henne. Kan bara skicka sms och mail. Gråter nästan hela dagarna. Det jobbiga med meningen "det kommer bli bättre" som alla vänner säger är att det säkert stämmer men det är hela tiden ett steg framåt två tillbaka. När man tror man nått botten faller man djupare. Det blev ett långt inlägg. Jag vill bara säga att jag förstår er chock. Och hur känns det idag för er som blev lämnade i december?