styvbarn

Fast grundtryggheten att faktiskt klara av att sova ensam har väl de flesta vuxna? Hur skulle det annars se ut i alla singelhushåll? Även efter separationer (där man sovit med make/maka i åratal) klarar väl de flesta av att sova ensamma (även om man kanske föredrar att sova tillsammans med någon. 

Dessutom är väl ensam ett relativt ord? Om jag sitter i rummet intill barnets sovrum med dörrarna öppna mellan eller om jag ligger på en madrass i andra änden av rummet kan jag tycka är i stort sett samma sak. 

Dock gäller detta lite äldre barn, kring fyra och däröver. Ettåringar kan inte förväntas klara av att somna/sova ensamma även om det fungerar för en del. 

Tja... Det har nog med intimitet att göra. Jag tycker att sängen är en intim plats och känner mig inte bekväm att dela den med någon annan än min sambo eller mina barn (jag har helst inte mina egna barn i sängen heller eftersom de sparkar och far runt..). 

Jag tycker om min sambos dotter, tar hand om henne på alla sätt och vis, såväl materiellt som med engagemang i hennes liv och behov, men den där sista biten, den kroppsliga närheten, den finns inte där för min del. 

Svårt att sätta ord på det eftersom det inte är ett medvetet val, inget jag har tänkt ut utan bara så som jag känner. 

Nej gud nej, jag kramar och klappar på henne och avvisar aldrig om hon vill vara nära. (Jag torkade henne i baken också när hon var liten) Det är bara det där med sängen som känns för intimt. 

Jag har iofs aldrig varit en speciellt fysisk person, inte den som kramas eller rör vid folk "i onödan". 

Jag har inga syskonbarn så det blir en hypotetisk fråga. Spontant gissar jag att jag skulle vara tveksamt inställd till att ha dem i sängen också. 

Tack, jag gör mitt bästa  Jag måste säga att det blev väldigt mycket lättare att vara styvmamma efter att jag fick egna barn. Det är svårt att leva sig in i det där att barnen alltid är närvarande, om inte fysiskt så psykiskt, när man inte har egna barn. När sambons dotter var hos sin mamma var hon liksom "bortblåst" ur mitt medvetande medan sambon tänkte på henne väldigt mycket (mest pga att det inte funkar så bra hos mamman). Skulle jag vara ifrån mina egna barn veckovis hade det varit svårt att tänka på något annat. Det inser jag nu när jag själv är förälder.