Blivit lämnad från ingenstans

Ja, det här är väl kanske inte precis vad du vill höra men - det kommer gå över, och det kommer ta tid. 

Jag tycker att han gjort mycket fel här. Han har (med all sannolikhet) gått ganska länge och processat tankar om att ni två ska gå skilda vägar utan att släppa in dig i diskussionen. Nu blir det en chock för dig, något obegripligt som kommer utan förvarning. 

Jag tycker du ska försöka ta dig till jobbet imorgon och prata med chefen om att du har en besvärlig tid hemma och personligt just nu. Är det en bra och lyhörd chef så kan du säkert berätta mer än så. Är arbetskamraterna schyssta så kan du säkert även få mycket stöd därifrån om du väljer att dela med dig. Det är jobbigt och man känner sig blottad och misslyckad när man pratar om dessa saker, men efteråt brukar det kännas bättre och man slipper i alla fall ha ångest över jobbet också, ovanpå allt annat. 

Du har säkert många deppiga dagar (och framförallt kvällar) framför dig, men det kommer som sagt bli bra. Ofta blir det till och med bättre i slutändan. 

Ta hand om dig och tillåt dig själv att vara ledsen. 

Det enda riktigt viktiga i allt du skriver är detta ovan. Allt annat är saker som är oviktiga i sammanhanget, egentligen.

Han har väl, som de flesta andra i samma situation, länge hållit på och tänkt "Det blir nog bättre", "jodå, känslorna kommer nog tillbaka" osv, och till slut insett att "näe, det gör de inte alls". Och då gör han slut, vilket är det enda raka. Det är ju faktiskt så att man inte kan tvinga fram känslor. Jag tror inte du heller kan få fram känslor för nån du inte har känslor för, av ren viljestyrka. Och allt det här med "Han vill inte ens försöka" - näe, för han vet ju redan att det inte kommer gå. Han HAR redan försökt, under lång tid sannolikt.
/Hasse

Tack för ditt svar.

Ja precis som du säger just nu känns dom orden ganska så tröstlösa.. Jag vet att allt kommer bli bättre med tiden .. Men det är just nu.. Jah vet inte vart jah ska ta vägen...

Tyvärr vågar jag inte ta upp detta med min chef, dels går det inte att prata med henne .. Dels har hon på pekat flera gånger under hösten nu att jag måste "rycka upp mig" jag är aldrig glad längre , jobbar i en reception på ett hotell och får ofta höra av min chef att jag inte är "tillräcklig"

Det andra problemet är att jag blev lämnad på ett ännu värre sätt av min sambo för ganska så exakt ett år sedan, men vi valde efter ca 1 mån att ge allt en chans & satsa seriöst & då köpte hus och börja planera en framtid ... När jag blev lämnad den gången gick det även ut över mitt jobb .. Så hon är nog jävligt trött på mig ????

Jo jag börjar ju inse och att han även säger det till mig att han funderat på detta ett tag...

Och jag förstår att han hunnit bearbeta det mer än mig..

Men hur kan man gå och köpa ett hus

Med någon ..?

bara dagarna innan sitta och planera en resa, planera barn och framtid ..

Säga att han älskar mig på dom sätten han ändå gjort det på.. Umgås med mig i min familjs närvaro och varit glad och kärleksfull mot mig..

Kvällen innan vi satte oss hos par rådgivaren "klappande " han på mon kind och sa : min fina tjej , jag tror och hoppas att allt kommer bli bra, jag älskar dig" ???

Det sårar mig så otroligt mycket och tårarna slutar aldrig rinna ????

Fast jag får känslan att det är tvärtom mot vad andra skriver här. Jag tror nämligen att det är den här flytten till Tyskland som "plötsligt" har fått honom att backa totalt. Han vill förmodligen åka dit väldigt gärna men vet inte hur det skulle bli med er i sådana fall så då är det på något vis bättre att bryta upp helt. Sedan är det ju säkert så också att han har haft funderingar om er länge men att det här jobberbjudandet har nu kommit emellan och han vill se sig som singel och fri när han flyttar dit. Tror bara att han är för feg för att egentligen säga som det är - "jag vill inte vara bunden till någon när jag ska flytta utomlands för man vet ju aldrig!" Men vet du vad, DU är den starka i det här, han förlorar dig och det kommer han säkert ångra en vacker dag. Gråt, skrik, skratta, gör allt som får dig att känna dig lite bättre för stunden. För en dag kommer allt det här bara finnas kvar som ett gammalt sår hos dig, hur svårt det än är att tro på det nu.

Det var tråkigt. Men jag tycker nog att du kanske ska åka och jobba ändå. Klart det kan vara jobbigt, men samtidigt så kan det ibland vara bättre att behöva fokusera på något annat om än så bara för några ögonblick då och då. 

Hitta någon att prata med hur som helst. Ok, chefen kanske är körd, men kollegor, kompisar, mamma och pappa, syskon, med mera. Det brukar underlätta även om det känns risigt just när man pratar. 

Hitta saker att göra. Om du inte redan tränar fysiskt på något sätt så börja nu, och om du redan tränar så kan du öka dosen. Man rensar skallan på ett bra sätt och frigör endorfiner i skallen som får en att må lite bättre. 

Självklart är du ledsen och chockad, men hur vanligt tror du inte att det är att folk till och med skaffar barn ihop, som en sista grej för att lappa ihop ett dåligt förhållande? Och det säger jag, var otroligt glad över att det inte blev så.

Man/du kan älta saker hur länge som helst, vad som är den rätta orsaken, att saker hade kunnat gå till på andra sätt osv, men det enda viktiga är i alla fall det jag citerade i mitt första svar. Han känner inte tillräckligt för dig. Det är det enda riktigt viktiga.

Det viktiga är att du tar hand om dig själv nu. Att smälta tar tid, ingen brådska med det.

Har du någon att prata med? Någon du kan vara med när chocken lagt sig? Klarar du av att jobba?

Absolut, det kan mycket väl handla om det här med hans jobb. Han vill inte känna sig bunden, vill vara "fri"

Och om det visar sig att han flyttar till Tyskland ska bo där i flera år framöver och som han nu säger att han inte ens vill ha barn längre och absolut knte inom loppet av 5-10 år, han tror inte ens om10 år..

Då känner jag bara att det är skönt att det tar slut .. Jag är bestämd med vad jag vill, inom en väldigt snar framtid vill jag ha barn och familj.. Det vet jag.. Jag skulle aldrig kunna vänta 7-8-9-10 år.. Aldrig ....

Jag skulle heller aldrig vilja ha ett förhållande med en person som är borta jämt... Jag värderar familje livet "vardagslivet " allt sånt så himla högt ...

Men tror mitt "problem" i allt det här är den gnagande och oerhörda jobbiga känslan av att han ska skaffa sig en tjej som han värderar högst av allt, som han väljer och ge allt till, en familj, barn och en fin framtid...

Jag är livrädd att han säger alla dom här problemen med barn framtid och att jan vill bo i München för att slippa undan mig för han inte har känslor.. För han är en underbar kille som jag haft så otroligt roligt med och en vardagsliv som fungerar helt perfekt ...

Ör så himla rädd att en annan tjej ska få alla dom fina sidorna han visat för mig samtidigt som hon ska få en familj, framtid barn och allt det han inte vill ge mig...

Men han påstår att han alltid kommer värdera och välja sig själv, din karriär o sina vilja framför allt annat...

För mig känns allt sådant så sjukt.. Jag lever och tror säkert helt fel.. Men jag förstår och tror inte en människa kan vara så egotrippad att man enbart vill tänka på sig själv... ??

Att pengar och karriär går före allt annat ?

För mig är det också helt o förståeligt att en männsika inte vill ha barn, ha en framtid en familj...

Och jah vet att mina tankar och värderingar är helt sjuka, men det är så jag fungerar ... För mig är inte det "en sund syn på livet "

Jag kan inte lita på honom för 5 öre när han säger att han inte vill ha barn... Men det är

Väl förmodligen för det är så självklart för mig...

Ingen av oss kan veta vad hans motivation och inre drivkrafter för uppbrottet egentligen är, kanske inte ens han själv. I slutändan är det väl även irrelevant. Han gör det han gör, och det är detta som gör ont. Sen kommer du nog ändå att älta över vad och hur han tänkte, det skulle vi nog alla ha gjort, det är verkar oundvikligt. 

Tyvärr har jag ingen jag vill eller litar på eller kan prata med...

Har flyttat hit till Sthlm med min sambo vilket alla i min närhet tyckte var fel... Och är ju såklart mitt fel att jag inte haft en aktiv kontakt med mina vänner... Men känner inte att dom haft ett enda intresse för hur det går för mig ... Dom tyckte jag hade ett bra jobb i min gamla stad... Och lämnade det för min sambo ...Så jag har tappat kontakten med de flesta av mina vänner .. Men har lärt känna nya genom sambos kompisars flickvänner men dom står ju tyvärr på min sambos sida och har inte ens hört av sig till mig sen allt hände , vill inte prata med dom och älta alla sjuka tankar med dom för det kommer komma fram till sambon... Och mina få andra vänner känner jag inte vill lyssna .på mig .. Dom lämnad mig gråtandes samma dag som han lämna mig för att gå på en inflyttningsfest ???? därför jag skrev här... (Aldrig varit medlem här förut ) Tänkte att det var ett forum var för likasinnade och för att få älta och ventilera sig... Jag behöver bara älta prata och få goda råd för att lära mig acceptera det här ... ( jag vet att en dag kommer det bli bättre, att tiden läker alla sår ..) men just nu hjälper inte det ...

Mycket bra & klokt skrivet!