En VV-förälders stolta bekännelse
Som varannan veckas-förälder ska man helst se lidande ut och i sociala sammanhang tycka att
"-Det är så hemskt, mitt hjärta blööder när jag inte får vara med mina barn heela tiiden!"
Så här kommer en stolt bekännelse!
Varannan vecka har jag mina underbara barn. Och fästmön har samtidigt sina barn. Tillsammans är vi en underbar storfamilj.
Våra ex har också nya sambos, så barnen har många bra vuxna omkring sig.
Och vi har bra relation till våra ex, vilket känns mycket positivt. Barnen mår bra av det, vilket syns tydligt.
Till saken:
Visst, det är jobbigt när barnen åker, särskilt på fredagen är man låg, och man längtar efter dem sen under veckan.
MEN: det är skönt också!
För äntligen får man den relationstid som man borde ha givit varandra när man var tillsammans med barnens mor. Men den relationstiden prioriterar de flesta föräldrar bort (verkar det), varvid relationen sakta självdör...
Inte så konstigt att skilsmässofrekvensen är >50%, när folk inte ger kärleken den tid den behöver.
Javisst, att ha barn för två vuxna nära varandra - men barn är också relationsdödaren nr 1. I alla fall när föräldrarna av bristande ork och tid slutar ägna sig åt sin vuxenrelation.
Med vv-upplägget har vi en vecka när vi ägnar oss åt barnen till 100% och orkar vara fantastiska föräldrar, och en vecka då vi ägnar oss åt varandra som vuxna.
_______________________________________
Att hålla ihop för barnen men vara olycklig - vad var man för föredöme egentligen? Vad visar man sina barn då?
Det är min fasta övertygelse att det är bättre för barn att leva med lyckliga föräldrar än olyckliga!
Lycka år Er alla!
_______________________________________
Så du som läser detta och också är vv-förälder, hur känner du?
(Moralister är också välkomna att diskutera.)