En VV-förälders stolta bekännelse

Som varannan veckas-förälder ska man helst se lidande ut och i sociala sammanhang tycka att
"-Det är så hemskt, mitt hjärta blööder när jag inte får vara med mina barn heela tiiden!"

Så här kommer en stolt bekännelse!

Varannan vecka har jag mina underbara barn. Och fästmön har samtidigt sina barn. Tillsammans är vi en underbar storfamilj.
Våra ex har också nya sambos, så barnen har många bra vuxna omkring sig.
Och vi har bra relation till våra ex, vilket känns mycket positivt. Barnen mår bra av det, vilket syns tydligt.

Till saken:

Visst, det är jobbigt när barnen åker, särskilt på fredagen är man låg, och man längtar efter dem sen under veckan.

MEN: det är skönt också!

För äntligen får man den relationstid som man borde ha givit varandra när man var tillsammans med barnens mor. Men den relationstiden prioriterar de flesta föräldrar bort (verkar det), varvid relationen sakta självdör...
Inte så konstigt att skilsmässofrekvensen är >50%, när folk inte ger kärleken den tid den behöver.
Javisst, att ha barn för två vuxna nära varandra - men barn är också relationsdödaren nr 1. I alla fall när föräldrarna av bristande ork och tid slutar ägna sig åt sin vuxenrelation.
Med vv-upplägget har vi en vecka när vi ägnar oss åt barnen till 100% och orkar vara fantastiska föräldrar, och en vecka då vi ägnar oss åt varandra som vuxna.
 
_______________________________________

Att hålla ihop för barnen men vara olycklig - vad var man för föredöme egentligen? Vad visar man sina barn då?
Det är min fasta övertygelse att det är bättre för barn att leva med lyckliga föräldrar än olyckliga!

Lycka år Er alla!

_______________________________________

Så du som läser detta och också är vv-förälder, hur känner du?

(Moralister är också välkomna att diskutera.)

Människor är olika. Jag har aldrig någonsin ansträngt mig att se lidande ut när folk frågar vad jag tycker om att ha vv, det går gissningsvis per automatik i så fall. Så du känner ju helt klart att det är härligt att inte ha dina barn hos dig hela tiden men sluta upp med att generalisera. Jag skaffade f*n inte 2 barn för att ha dem halva tiden. Den barnlösa veckan är välfylld med sådant jag aldrig hade kunnat göra om min familj varit intakt, ändå finns det alltid ett stråk av sorg inom mig för hur det blev. Det kan jag efter 3 år fortfarande innerligt hata mitt otrogna ex för, att han mer eller mindre lurade mig att skaffa barn med honom för att sedan förstöra vår relation så att jag missar halva barnens uppväxt.

Bitter? Ja en smula ibland men det skulle ingen i omgivningen kunna gissa.

Människor är olika. Jag har aldrig någonsin ansträngt mig att se lidande ut när folk frågar vad jag tycker om att ha vv, det går gissningsvis per automatik i så fall. Så du känner ju helt klart att det är härligt att inte ha dina barn hos dig hela tiden men sluta upp med att generalisera. Jag skaffade f*n inte 2 barn för att ha dem halva tiden. Den barnlösa veckan är välfylld med sådant jag aldrig hade kunnat göra om min familj varit intakt, ändå finns det alltid ett stråk av sorg inom mig för hur det blev. Det kan jag efter 3 år fortfarande innerligt hata mitt otrogna ex för, att han mer eller mindre lurade mig att skaffa barn med honom för att sedan förstöra vår relation så att jag missar halva barnens uppväxt.

Bitter? Ja en smula ibland men det skulle ingen i omgivningen kunna gissa.

Det är skillnad på att "känna att det är härligt att inte ha sina barn hela tiden" och att känna att livet är ok även när man inte har det...

Något jag tror att de flesta vv-föräldrar borde sträva efter för att inte fastna i bitterhet över en situation man (oftast) inte kan göra något åt. 

Och ingen har väl skaffat barn för att ha dem halva tiden? Alla har vi väl haft tron att vi skulle få uppleva våra barns hela barndom?

Det låter onekligen som om du inte riktigt har förlikat dig med den situation du har hamnat i, men jag hoppas att du gör det så småningom. Livet är för kort för att gå omkring och vara hatisk och bitter över saker man inte kan förändra. Man kan bara göra det bästa av given situation. Och glöm inte bort att du uppenbarligen har en bra pappa till dina barn som inte heller vill missa hela deras uppväxt, vilket är en otroligt bra grund för dem att stå på. Där gjorde du uppenbarligen ett mycket bra val av man, med tanke på hur många man läser om här inne där papporna är sorgligt frånvarande.

Jag känner som du.. Jag är ok med vv men det är ofrivillig "barnledighet" då fd maken fick en 40års kris, levde dubbelliv med en 19 årig tjej (och spelade lyckliga familjen hemma med fantastiskt samliv och mycket glädje och skratt) i ett halvår innan jag fick nog...

Idag har jag träffat ny man. Barnen är glada i honom. De ska också få ett till syskon här. Allt funkar bra förutom att jag ska acceptera att den 19 åriga flickan som inte än vågat hälsa på mig (efter 2,5 år går å gömmer sig vid barnhämtning) Lever med mina barn varannan vecka... och barnen tycker inte vidare om henne... men pappan vill ha det så...

Så visst! Vi ÄR skönt, sovmorgon, vårda vuxenrelationen men JAG blev ofrivilligt fråntagen mina barn varannan vecka och tvingas nu ofrivilligt dela dem med tjejen som var med och sabbade hela mitt och barnens tillvaro. Jag jobbar på att vara ok med att mina barn vistas med henne..

Ser henne som en omogen omoralisk tjej som inte fått lära sig mitt och ditt och empati för andra människor... hade hon vågat prata med mig och KANSKE kanske klämt fram någon form av liten ursäkt för sitt betende och sina otrevligheter (bl.a att hon struntade fullkomligt i barnen för hon ville minsann ha och vara med deras far) så kanske jag kunde få haft en tryggare känsla när mina barn är med henne... det hade jag uppskattat.