Så jag har inte kunnat sova hela natten ... Min mamma ska köpa en katt idag som är 7 månader , väldigt söt men vet inget än något annat förutom det . Problemet är att jag alltid varit rädd för katter och hundar hur små dem än är . Jag kan inte gå bredvid dem och om den bara kommer nära mina skor så får jag hjärtattack nästan .
Vad ska jag göra hur ska jag bo med katten ????
Väldigt konstigt att din mamma köper en katt då. Du kan ju iaf vara noga med att alltid stänga dörren till ditt rum och be att ingen släpper in katten där. Har ni två badrum så kanske ett kan vara "kattfritt".
Har du verkligen pratat med din mamma om det här så att hon förstår att det handlar om att du har en fobi och att det inte är något enkelt "tycker inte om katter"?
Jag tänker gå emot strömmen här och säga att du behöver faktiskt söka hjälp för dina fobier. Hade du haft fobi för ormar så hade du bara kunnat bosätta dig i en storstad också är det problemet löst.
Katter och hundar finns (nästan) överallt. Folk släpper ut sina katter, folk överger sina katter, folk släpper sina hundar lösa. Hur fungerar du ute?
Du måste söka hjälp för din egen skull, det låter extremt stressande att ha en i för något som man stöter på så ofta.
Du måste söka hjälp för din egen skull, det låter extremt stressande att ha en fobi för något som man stöter på så ofta.*
Låter som att din mamma inte är sig själv. Att hon helvete vägledning i livet och kanske besöka en psykolog. Eller att hon behöver kbt. Det är inte friskt att skaffa en katt för att medvetet skrämma sina barn. Hon borde inte få vara förälder!
Har man inte katt själv behöver man inte stöta på dem så ofta. Min svärmor har kattfobi, och klarar vardagen riktigt bra. Katter kommer liksom inte fram och ska hoppa upp i ansiktet på folk och hälsa på samma sätt som hundar gör. Och hälsar man på folk med katt går det oftast bra att bara stänga ett par dörrar så är problemet löst.
Men jag kan tycka att mamman är väldigt känslolös om hon (som inte har haft katt tidigare) i det här läget väljer att skaffa katt. Hon kunde väl åtminstone vänta tills TS har flyttat hemifrån. Eller är det kanske ett väl genomtänkt knep från hennes sita för att försöka få ut TS ur hemmet?
Har man inte katt själv behöver man inte stöta på dem så ofta. Min svärmor har kattfobi, och klarar vardagen riktigt bra. Katter kommer liksom inte fram och ska hoppa upp i ansiktet på folk och hälsa på samma sätt som hundar gör. Och hälsar man på folk med katt går det oftast bra att bara stänga ett par dörrar så är problemet löst.
Men jag kan tycka att mamman är väldigt känslolös om hon (som inte har haft katt tidigare) i det här läget väljer att skaffa katt. Hon kunde väl åtminstone vänta tills TS har flyttat hemifrån. Eller är det kanske ett väl genomtänkt knep från hennes sita för att försöka få ut TS ur hemmet?
Väldigt konstigt att din mamma köper en katt då. Du kan ju iaf vara noga med att alltid stänga dörren till ditt rum och be att ingen släpper in katten där. Har ni två badrum så kanske ett kan vara "kattfritt".
Du måste söka hjälp för din egen skull, det låter extremt stressande att ha en fobi för något som man stöter på så ofta.*
Katter är ofta lite "ensamvargar". Om man tänker till skillnad från hundar som jämt hoppar upp på en och springer runt benen för de är sällskapliga så är katter mer "jaha, kul att du kom" när man går innanför dörren men de flyttar sig inte från soffan om de ligger och sover. Har själv katter och tycker de är jättesöta. Självklart kan de med vara sällskapliga och komma och lägga sig i knät men om du liksom visar "kom inte hit" så märker dom de och går inte till dig. Enda gången mina katter springer runt benen på mig är när de vill ha mat. :) De kan bitas med, men det är oftast på lekfullt sätt. Det gör inte ont. Ska inte tvinga dig gilla katter men va inte orolig :)