bipolär 2, medicin mot depression?

Grejen är den att jag inte har någon diagnos än, läkaren säger att jag kanske är bipolär, men han är osäker. Vi testade Lamotrigin, men det funkade inte. Så min fråga är, kan man avfärda att jag är bipolär när inte Lamotrigin hjälpte?

TS skriver ju att hon är bipolär så det har jag inte missat. Jag tror inte alls det är kroniskt utan går att bli frisk från.Man brukar säga att man ska gå 10 000 steg per dag, så jag skulle säga minst det, samt träna tre timmar i veckan.mvilken träning beror på vad man gillar, vissa gillar Friskis och Svettis, vissa gillar att simma, rida eller springa.

Vad gäller kosten så gäller det att dra ner på sötningsmedel, socker, färgämnen, gluten och hårt processad mat. Och istället äta mer ekologiskt och ren mat utan tillsatser.

Diabetes typ två går att bota med rätt kost och motion. Det är inget kontroversiellt alls. Jag har läst på om bipolär sjukdom, både på universitetet och i böcker och på nätet.

Jag äter ekologisk och nästan vegetarisk stenålderskost (lätt modifierad form) samt tränar och mediterar mindfulness regelbundet. Inte fan är jag frisk för det.

Borde jag sluta med mina mediciner?

Jag har diagnosticerats med Bipolär typ 1 och Adhd.  (vilket är helt coco om du frågar mig då "symtomen" eller vad man ska säga på dessa diagnoser är i stort sett samma, förutom att bipoläritet påstås komma i tidigast i tidiga tonåren, men jag har varit precis ungefär likadan i mitt sätt så länge jag kan minnas så whatever...) (när jag tidigare varit inlagd så var jag diagnotiserad med Schizofreni vid en akut psykos)

Om någon undrar vad ja tar för mediciner just nu så tar jag varken 
concerta, lamptrogin, strattera, lamictal, setoquel, zyprexa eller haldol. 
Jag använder theralen vid behov. Det viktigaste för mig och många andra som har antingen bipolär eller adhd är 2 saker. 
Sömn och rutiner. 

Krångligare än så är de inte och det är klart att man glömmer bort det ibland, då använder ja min telefon med 511 olika larm och påminnelser. 

När det inte funkar ändå har jag theralen som inte bara är sömngivande och ångestdämpande utan även antipsykotiskt och en allergimedicin. 
Jag har även sobril men jag är inte glad i dem då de benämns som mycket beroendeframkallande pg av att de är benso. 
Men iaf normalare sömn ångest problem 2-3 droppar theralen i vatten. Svårare 0.25- 2.00 ml från pipetten. Har dock lärt mig att 5 droppar räcker för det mesta. Kör man dosen läkare rekommenderat blir man zombie seg. 
Antar att alla är olika och får prova sig fram men som sagt theralen är verkligen den bästa medicinen ja haft. 
Många andra mediciner är sponsrade av medicinföretagen via reklam kampanjer och föreläsningar till läkare etc så kan de även få provisioner för varje gång de skriver ut de till en ny patient (ja detta pågår även i Sverige) så säg inte bara Ja Tack till alla mediciner var skeptiska ha alla fakta på bordet. Den enda stora biverkningen ja får nu är typ lite sömningare på morgonen. Men hellre de än att bara sova 1-3 timmar per natt. ( Ja de tillfällen jag måste ta något och det är inte alltid så. att ja tar det, kan gå flera månader imellan)

Att gråta är skönt och bra, Det är inget fel på dig om du gråter dig till sömns ibland. 
Det behöver inte vara så att Läkarnas mediciner är svaret på allt. 

De med att medicinerna ökar kroppens vitamin och mineralbrist kan jag helt klart stå som ett levande exempel för med mina bara iår 7 örininflammatoner kombinerade med halsfluss. Året innan var det ständiga lunginflammationer. Såhär har de varit varje år sedan 7 år tillbaka. Hur bra går de att leva livet om man förutom depressioner och manier ska gå runt och ha lunginflammtioner som vägrar läka ut öroninflammationer? Nä precis inte så bra.

Jag har kommit fram till att jag litar inte på läkarna och deras mediciner. När man väl behöver prata med någon vem som helst så har inget svarat (har to brev skickade på posten underskrivna av läkare där det står Hoppsan vi glömde bort dig lever du?)

Enda lösningen jag har just nu som jag lovat att jag ska göra ist för att att vara arg på psykiatrins tomma löften är att gå tll ACA och arbeta med mig själv. Hjälpa mig själv via olika steg. 
Det finns i slutändan ingen annan än du själv som kan hjälpa dig.
Jag har ej börjat gå ännu men jag tror på att det är enda lösningen.
De är dessutom gratis så vad har jag att förlora? 
Nej just det.
Yolo.

Du är uppenbarligen djupt okunnig om bipolär sjukdom och borde inte komma med några råd överhuvudtaget. Om du har läst någonting så har du missförstått det eller så har du läst något som ingen läkare skulle skriva under på.

Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom som inte kan botas. Den kan hållas i schack med mediciner. Sömn, kost och motion är bra att tänka på men det räcker inte.  

Jag går varje dag, jag springer regelbundet. Jag äter gärna ekologiskt och ganska mycket vegetariskt. Inte blir jag friskare av det. Eller jo, kroppen mår bra men inte hjärnan. Jag skulle gärna läsa lite info om att bipolär sjukdom går att bota. Inte nån scientologsida.

Olivia, bara för att en medicin inte fungerade behöver det inte betyda att du inte är bipolär. Det är som när man är deprimerad, första medicinen kanske inte funkar.

Håller med om att sömn och rutiner är jätteviktigt. Jag är noga med att hålla dygnsrytmen, inte sitta uppe på nätterna eller sova på dagen.

Säger som ovanstående - nej. Sen kanske lamotrigin i kombination med ngt annat preparat hade funkat klockrent men att lamon inte var nog i sig självt. 

Lamotrigin och Fluoxetin funkade kanske egentligen bra för min del, men jag var helt nollad, i princip. Så på det sättet funkade det inte.

Nu med litium och Voxra känns det bra - men jag minskar ändå dosen Voxra pga tremor.

Bara litium verkade inte funka, eller så var det helt enkelt för att jag gick från hypomani över i mix och landade i depression. Litiumet sattes in i mixen och plockade inte upp mig från depressionen. Hade jag testat litium innan kanske resultatet hade varit ett annat.

Men jag har hört talas om att det är ganska klassiskt att bipolära antingen går upp i manier/hypomanier av SSRI:s, alternativt att de som i mitt fall funkar ett tag men sedan måste höjas igen och igen och igen. 

Och jag vill också gärna se forskning där inte scientologerna står som ofta dold avsändare... :S

Jag har fått Valdoxan.

Har inte ätit den speciellt länge ännu, knappt 4:a veckor så har svårt att säga hur den egentligen fungerar för mig. Tycker mig ha märkt en effekt på sömnen, lättare att somna, sover bättre och mer ihållande (alltid varit plågad av ständiga uppvak). Brukar vara en riktig zombie på morgonen, med stora svårigheter att ta mig ur sängen, upplever även här att det blivit bättre med det - men har haft någon sporadisk "återfalls" dag nu den senaste en och en halv veckan. Inte alls som innan i alla fall. Fick mer ångest, oro, paranoida tankar och hetsigt humör - allt förutom det hetsiga humöret har allting börjat plana ut nu tycker jag. Men får väl se. Har tidigare ätit Sertralin, soloft, Citalopram vid depp/socialfobi med ingen positiv effekt (förutom biverkningar) och Citalopramen gjorde mig totalt bedövad och känslokall Stilnoct, proparvan och zopiklon, dom två förstnämnda slutade fungera efter en tid och den sistnämnda fuckade mig totalt - minnesluckor, personlighetsförändring, hallucinationer, sinnesförvirring, total zombie på morgon och förmiddag you name it i princip.

Jag läste föresten nyligen nånstans på denna sidan www.bipolarsjuk.se/ att de är vanligt för bipolära att vägrar medicinering. 
Jag fattar att inte alla bara kan slå i sig theralen och sova som jag kan med tanke på att ni kanske har jobb eller skola osv.
Men jag är sjukskriven  och pluggar på distans så jag behöver egentligen bara försöka hålla fötterna relativt på jorden och försöka sköta min lägenhet, tvätt, disk, städning blabla sen har ja iofs boendestöd 2 gånger i veckan fast de gör tyvärr inget de bara tjatar på en att man ska göra de man ska haha. :P

Men asså inte för att låta som en jobbig mupp men jag tror inte på mediciner. Varit medicinerad fram o tillbaka sen ja var 17 och är nu 26. Men det krävs en del av dig som person inte lyssna på "röster" etc.
Jag känner mig lite konspiratorisk med hela den här vi mot dom teorin ja har just nu men. Jag känner att medicnerna inte är bra och jag tror verkligen verkligen inte på dem! Har varit utan medicn sen i mars typ, fick en rejäl psykos av concertan (som desutom har varningar för psykos) i dec förra året. Fattade inte hur de tänkte när de gav concerta till någon med tidigare psykosen och extrema mani perioder. Men men. 

Håll er borta från Droger och alkohol, Ta D vitamin, omega 3 och dra ner på köttet, rör på er men stressa liksom inte fram saker. Finns inget jobbigare än en massa måste som bygger upp och ger en panik för man inte gick ut genom dörren idag igen. De är lungt liksom du kanske går ut och går hela dagen om några dagar utan att de ens känns som ett måste. Man MÅSTE INGENTING. :D haha.

Jag är lite manisk just nu så om det typ fattas nått ord här och där och nån mening makes no sense är de för jag redan tänker på något annat redan :P

Ta en promenad och koka ett ekoägg eller två så ska du se att både bokstäver och lugn faller över dig.

Nä. Ursäkta spydigheten. Men du är sjukskriven, med boendestöd som inte håller nog mycket efter din egen skit - och så säger du att du inte tror på mediciner? Jag kan verkligen förstå det. Hade jag inte varit vuxen hade jag kanske också köpt dina argument. Möjligen. Undantaget det där med alkohol då, för det var så jag självmedicinerade under de perioder jag lät bli att medicinera.

Jag pluggar, jobbar, har små barn, en hiskelig fobi, en man som jobbar borta 50% av tiden, ett renoveringsobjekt, barnens aktiviteter, försök att få in mina egna i det, städ, matlagning, tvätt, storhandling, umgänge - do I need to go on?

När man inte kan vara i närheten av sina barn för att man är så deprimerad att man vill dö - är det då sinnessjukt att välja att medicinera?

När man vet att ens hypomanier för med sig ekonomisk katastrof, otrohet, bristande struktur, ansvarslöshet, familjesplitter - är det då konstigt att man ser det sunda i att medicinera mot det? För familjens skull? Sin egen skull? 

När man vet hur ohyggligt PINSAMT och ångestväckande det är att avboka möten, luncher och middagar med chefer, politiker etc som man har nästlat sig in hos FÖR ATT MAN VAR SÅ JÄVLA BRILJANT OCH HADE ALLA LÖSNINGAR - är det då obegripligt varför man tar sina tabletter varje dag för att minimera risken att hamna där igen?

Det är grymt med hypomanier. Den som kan paketera de känslorna och sälja i tablettform utan biverkningar slipper svälta med boendestöd.

Men kom aldrig, aldrig, aldrig och säg att mediciner är av ondo. Hur cynisk jag än kan vara gentemot läkemedelsindustrin så funkar mitt liv inte bra men bättre.

Och för övrigt har jag fått det sagt till mig att bipolära visst ska träna - men att träningen i sig kan utlösa hypomanier eller manier. Kanske därför jag kan springa flera mil när jag är hypoman och ändå inte få något lugn i kroppen... :S

Men även om Lamotriginet hade funkat psykiskt på mig, hade jag inte kunnat fortsätta med den pga att de gav mig 24/7 migrän. Litium vägrar jag.

Kan någon förklara hur man är när man har en hypoman?

Jag vet inte om jag haft det. Däremot är jag 100% säker på att jag inte haft en mani.
Jag har haft perioder med extra mycket energi, men jag har inte mått bra psykiskt under de perioderna utan bara känt mig speedad och ångestfull med självmordstankar. Så det här med att man mår bra av att ha en hypomani, det har jag aldrig gjort. Så därför tvivlar jag på om jag verkligen är bipolär, ska träffa läkaren idag så vi får se vad vi kommer fram till.

Däremot sa min psykolog att man kan bli speedad av "vanlig" ångest också, han tror nämligen inte att jag är bipolär.

Jag är likadan. Har perioder när jag är lite speedad, får mer ångest, får kort stubin och tappar livslusten.

Om jag förstått det korrekt så behöver man inte bli euforisk av (hypo)manin utan (hypo)manin kan vara kombinerad med ångest och sänkt stämningsläge. Tror att det är det som kallas för blandepisoder (kan ha fel). I alla fall så sägs det att det är den sämsta formen av bipolär sjukdom eftersom man bara har nackdelarna med sjukdomen men inga av fördelarna (eufori, energi).

Jag är också lite skeptisk till min diagnos. Men å andra sidan så tänker jag att om stämningsläget svänger med jämna mellanrum och regelbundet (med någon sorts periodicitet åtminstone) så lär man ju vara bipolär. Men vad vet jag.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så brukar jag ha perioder när jag jävligt mycket kortare stubin. Skäms för hur jag blir. Skriker på folk och sabbade för ett tag sedan en vägg hemma när jag slängde en mugg rakt in i den.

Är det någon annan som har problem med kort stubin? Vet inte om det har med min bipolära sjukdom att göra eller om det är nåt annat. Men skäms för det och får ångest av det. Någon?

Jag vet bara hur jag är när jag är att betraktas som hypoman. Det pirrar i hela kroppen, liksom spritter. Magen slår volter och det känns som att vara nykär deluxe precis hela tiden. Jag är glad, jag är pigg, effektiv, tar mig för saker, nya och gamla. (Oftast involverar det andra människor...) Är snygg, shoppar mkt (mkt!) och bokar in resor i den mån det är möjligt med familjelivet. Min man stoppar mig mkt. Förut kunde jag släppa allt och sticka iväg för att det kändes som en bra idé... Vill gärna flytta, eller byta jobb eller gå en ny utbildning osv. Sover mindre, kan bli lätt fixerad vid saker, irritabel, tycker folk är rätt korkade som inte fattar uppenbara saker. Typ. Så är det tills jag åker ner i en depression, för den kommer efter som ett brev på posten.

Det du beskriver - energisk men med ångest etc - är vad jag kallar mixad. Fruktansvärd känsla.

Vägrar du litium pga viktökning? Jag gjorde det och jag har inte gått upp ett gram...

Kan säga att jag inte heller gått upp ett gram av litium.

En möjlig biverkning av litium är ju ökad törst och att man därför dricker mer. Om jag förstår det rätt beror viktökningen allra oftast på att man dricker massor med sötade drycker. Och att om man håller sig till vatten och bara vatten som törstsläckare så går man inte upp i vikt.

Har nu varit hos min läkare och han tror inte att jag är bipolär. Jag ska börja med 5 mg Cipralex, om jag nu mot all förmodan skulle vara bipolär så är 5 mg inget jag blir manisk av, enligt honom.

Han sa att det som utmärker en mani/hypomani är att man har ett minskat sömnbehov, vilket jag aldrig har haft. Även när jag känt mig speedad så har jag sovit mina 7 timmar. Har också bara haft 1 sådan period i hela mitt liv. Jag har extremt svår GAD, panikångest och social fobi, vilket får mig att må skit.

Jag vill inte börja med litium för att det kan skada kroppen, både njurar och sköldkörteln. Min bror är specialistläkare och han säger att litium är ett gift för kroppen, man ska försöka undvika det så långt de går. Jag är vältränad och noga med mitt utseende. Jag accepterar inte ens 1 kg viktuppgång pga av en medicin. SSRI har jag aldrig gått upp i vikt av, snarare ner.

Jag har tidigare vägrat medicin. Mkt pga skräck upplevelsen på zopiklon som verkligen ställde till det, jag var då 17 år. Så kanske inte konstigt egentligen att jag blev skeptisk, och att då sertralinen inte gav någon effekt och Soloften tyckte jag gjorde mig extremt speedad som jag vågade mig på att testa efter påtryckning utav min dåvarande läkare på vårdcentralen ytterligare spädde på den där skepsisen. Jag vet inte huuuur många gånger jag lyckats smälla rakt in i väggen under tiden jag försökt och försökt och försökt, dels förstå vad som var "fel" på mig och samtidigt analysera varför det hände och hyr jag skall kunna undvika det i framtiden. Tillslut så gick det ju inte längre, jag kraschade rejält 2010 och kände att jag kommer inte överleva en sån här omgång till. Kände en enorm hopplöshet och ångest. Lyckligtvis (inte för att jag önskar henne det) blev min mamma diagnosticerad med bipolär sjukdom inte långt efter min krasch, och då öppnades mina ögon. Jag har alltid känt igen mig i min mammas mående, hon är bara mer extrem. Sökte hjälp, fick vänta ett tag då jag sökte som "frisk" (hade med nöd och näppe lyckats hämta upp mig ur den värsta svärtan), utredning påbörjades och nu 2014 och 26 år gammal sitter jag här. Med diagnos, och har kommit till insikten att jag måste ha medicin, jag kommer aldrig kunna hämta upp mig tillräckligt mycket för att iaf kunna jobba med något. Jag har drömmar jag vill förverkliga, men som det är nu går det inte, och tro mig här har det rannsakats, analyserats, gått i terapi, ändrats på kost osv - det hjälper inte fullt ut. Inte ens tillräckligt för att jag ska lyckas ta en vilje spurt och få båten på rätt köl. Dom energierna har jag redan spenderat på tidigare krascher där jag lyckats återhämta mig helt.