Asperger och ingen sexlust
Hej!
Jag känner att jag måste ställa denna fråga till någon utomstående... Så, är det någon som kanske själv har asperger och inte har behov av sex/beröring alt. någon som lever under samma förhållanden som jag själv, alltså med en parter som inte har behov av sex/beröring skulle jag uppskatta eran syn på hur man ska hantera detta på bästa sätt.
Lite bakgrund: Jag har levt tillsammans med min sambo i snart 2 år vi har varit tillsammans i 3 år, vi är bägge två mellan 20-25 år. Han (min sambo) blev diagnostiserad med asperger i ung ålder och han var öppen med det innan vi började dejta, dock var detta något jag inte märkte överhuvudtaget i början, möjligtvis att han inte nappade på "kärlekssignaler" så bra annars hade jag aldrig anat något.
Första månaderna hade vi sex 3-4 gånger i veckan och allting var bra, dock var det alltid jag (har jag kommit på nu i efterhand) som tog initiativet då jag själv är en väldigt sexuell person.
När vi hade varit tillsammans i ett år ungefär hade vi sex en gång varannan vecka ungefär och tyvärr var det i princip efter att jag bett på mina bara knän att vi skulle ha det. Idag har vi sex max en gång varannan eller var tredje månad då jag inte orkar försöka och bli nekad gång på gång på gång, han tar fortfarande inget initiativ till sex.
(Jag vet dock att han runkar någon gång varannan vecka eller så, vilket också gör mig ledsen då han väljer att göra det själv och inte ser behovet med att vara med mig eller förövrigt mina behov att få närhet, men det kräver ju ingen annan beröring än hans egen så kanske beror på det?)
Det har alltså eskalerat ganska ordentligt åt fel håll. Det är inte bara det att vi inte har sex (självklart är det en stor del) men det är också vardaglig beröring och bara en sån sak som att kyssas, inte en puss utan en riktig kyss, det tror jag inte har hänt sen första månaden.
Jag har haft många och långa samtal med min sambo om detta och förklarat att jag behöver närhet jag behöver känna mig åtrådd. Jag är inte ful eller överviktig jag tror tvärtemot att jag är ansedd att se ganska bra ut, men ändå känner jag mig otroligt ful och oönskad.
Det var den delen, sen kommer vi till delen då han faktiskt är min bästa vän, utan tvekan. Jag har aldrig träffat en finare människa än honom, och det menar jag. Han gör allt för mig, allt för att jag ska må bra (utom att ha sex med mig då) och jag vet att han älskar mig mer än något. Jag vet också att han tycker att jag är vacker egentligen och att han är stolt över att vara tillsammans med mig, men självklart blir man ledsen när han inte visar det på andra plan än att säga det. Vi har det i övrigt super bra ihop vi skrattar, busar och har alltid något att prata om vi har gemensamma vänner och ja, han är helt enkelt min favorit människa.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, men då kommer frågan, hur hanterar ni andra denna situation? Det finns dagar där jag ligger och gråter mig till sömns över att inte ha någon beröring i mitt förhållande ingen åtrå och att trotts upprepade samtal så blir det ingen skillnad. Är det någon som har upplevt samma och tagit sig igenom det? Alt någon som själv har asperger och är asexuell som kan hjälpa mig att förstå honom bättre?
Det jag får till svar av honom idag är bara ursäkter, att han tänker på annat osv.
Jag vill leva med min sambo han är allt för mig, men sex är en stor del och jag är rädd att jag aldrig slutar känna mig ledsen över att inte vara åtrådd, eller ännu värre den dagen jag inte attraheras av honom längre, är vi bara kompisar som håller handen då?
Alla svar är välkomna!