15-årig dotter gör som hon vill och sätter sina egna regler!

Sök riktig vård utifrån. Tex bup. Ta kontakt med din vårdcentral. Du måste få nya redskap och nya idéer. Gärna tillsammans med din dotter. Någonstans har det blivit en fnurra på tråden och ni måste tillsammans lösa det. Jag vet hur det är..normalt eller inte så är det ett helvete och man tror att det inte går.

Lycka till!!

Exakt...tack för ditt inlägg. Mycket bra och sant.

Men jösses ta kommandot människa. 

Jag hade

Usch vad jobbigt ni verkar ha det! För er båda säkerligen. Det är ju svårt för någon utomstående att veta vad din dotters trots beror på, men något underliggande är det säkert.

När jag var i den åldern bråkade jag och min mamma jättemycket, så jag försvann i veckor i taget till vänner, men oftast mormor och morfar för att få lugn och ro. Konstigt nog hade jag aldrig problem med att ta hand om min egen tvätt där eller att göra middag till oss allihop.

För min del berodde det på att jag alltid kände mig konstant missförstådd av min mamma. Jag kände mig utanför i klassen och när min mamma sa att jag inte fick gå på en fest tyckte jag inte att hon förstod konsekvenserna det skulle få i mitt liv. När man är 15 kan det kännas som att hela ens sociala liv för all framtid hänger på just den där festen, men min mamma frågade aldrig varför det var så viktigt för mig att gå.

Jag pluggade också jättemycket, vilket jag inte tyckte att min mamma hade förståelse för. Går man ett svårt program på gymnasiet kan man ha ordentligt mycket längre arbetsdagar än en vuxen har. Först skola 8-16 och sedan kanske 3-4 timmars plugg på kvällen, och på det olika aktiviteter som träning, musikinstrument etc. Det är inte konstigt att unga personer är stressade. Det finns sjuka krav, speciellt på unga tjejer. 

Prata med henne om varför hon känner som hon gör, förklara varför du vill ha dina regler. Prata om konsekvenser på båda håll. De regler som verkligen är motiverade, håll hårt på dem. 

Just det, jag hade också problem med att göra sysslor hemma eftersom det var så oklart vad de ville att jag skulle göra. Tvättade jag mina egna kläder kunde de bli sura över att jag tog upp tid i tvättstugan när deras kläder också behövde tvättas. Lagade jag middag till oss kunde det bli fel för att jag tog en ingrediens som skulle vara till nästa dag. . Så var det med i princip alla sysslor, allt blev bara fel och det kändes onödigt att försöka. Städade hela huset en helg när de var bortresta och när de kom hem fick jag inte ett tack. Nu fattar jag till viss del att de blev irriterade, med tre barn hemma som inte alltid är så effektiva i sitt hjälpande, men man får ta små personer som de är... 

Även om det är självklart att en tonåring ska hjälpa till hemma, var uppmuntrande och uppskatta när hon gjort något. Dela tydligt upp vem som gör vad och låt henne sedan göra det på sitt eget sätt. Hon kanske inte städar köket exakt lika fint som om du gjort det själv, men det är en början. 

Är man 15 så vill man naturligtvis inte hjälpa till med något, man är egoistisk och slö.
Det första och lättaste att få henne att hjälpa till med är sin egen tvätt, helt enkelt pga av att du inte tvättar den längre (funkar på slöa karlar också..). Ta med henne och visa hur tvättmaskinen funkar och tala helt enkelt om för henne att hädanefter så är hon utan rena kläder om hon inte tvättar dom själv.
Mina grabbar fick börja tvätta sina kläder själva när de var 11 och 13 (efter tips från en styvfamilj med totalt 8 barn, de var tvungna, men jag tyckte det var ett bra förslag). Har aldrig varit något problem, de fattar väldigt snabbt vad det går ut på...

Vårt föräldrajobb går mycket ut på att vi skall lära barnen att klara sig själva, de kan inte curlas i all evighet. De behöver både läras sig att tvätta, städa och laga mat. Tar man föräldrarollen på allvar så inser man att vi har en uppgift att sköta. Lära barnen vad de behöver för att klara sig när de flyttar hemifrån och ibland vill man att det skall gå snabbare än vad det faktiskt gör. Men genom att göra allt åt dom så gör man dom faktiskt en otjänst.

Det är nog mera du än hennes mamma som är skyldig till alkoholproblemen... Ens vänner och umgänge påverkar en mycket mera än ens föräldrar. Den stackars mamman såg väl vart det var påväg och försökte desperat stoppa dottern innan det var  för sent, uppenbarligen så verkar hon ha misslyckats...

Varför vågar inte föräldrar vara föräldrar idag? Nästa gång bortskämda ungjäkeln ringer BUP sätter man sig ner med henne och förklarar följande. "Om hon vägrar följa reglerna därhemma kontaktar du själv soc och berättar att hon inte längre kan bo hemma eftersom hon stör husfriden kraftigt och förstör för alla andra. Så hon får flytta till hem, fosterföräldrar eller vad som". Problemet är att du låter henne köra med dig och troligtvis inte satt regler och konsekvenser från första början. Låt inte henne köra med manipulation och utpressning. Hon kommer nog inte att tycka att fosterhem är en så bra ide. Låt henne prova på det.

Bara en misslyckad eller manipulativ förälder ringer socialtjänsten i det syftet.

En bra förälder säger istället "Käraste vännen. Jag har misslyckats med att ta hand om dig och vet inte längre hur jag ska vara en förälder för dig på det sättet som du behöver. Nu är jag så orolig för dig att jag ringer socialtjänsten så att vi allihopa kan få den hjälpen vi behöver."