• Lemonliz

    Vad gör ni när barnen vägrar klä på sig?

    Jag vet att det här är ett gammalt ämne på FL, men jag skulle behöva tips och råd. Vår fyraåring tycker att det är världens roligaste lek att springa och gömma sig när det är dags att klä sig. Vi har samma rutiner varje dag - frukost, påklädning, iväg till förskolan - men i perioder springer han iväg så fort det är dags för kläder. Eller också drar han ut på påklädningen i evigheter.
    En ganska vanlig procedur: Jag ber honom - glatt och vänligt - klä på sig. Han fortsätter att leka. Jag ber honom en gång till - kanske genom att locka med att han får välja, annars väljer jag något knasigt. "Hmm, vad ska fyraåringen ha för kläder i dag? En blöja på huvudet? Ja, så blir det!"
    Då ger ofta han med sig, men det går låååångsamt, om jag inte är med och vaktar och klär honom, och även då smiter han så fort han får möjlighet. En strumpa - fem minuters dans framför spegeln. En strumpa till - han kryper ner under sängen och vägrar komma fram, etc.
    Sen kommer kampen om ytterkläderna. I dag försökte jag göra det till en lek "Kom, kan du sätta på dig kläder lika fort som en brandman?" Det slutade ändå med ilska och tårar, eftersom han fick för sig att han skulle sätta på sig kläderna fortare än lillebror - och medan hans två år yngre lillbrorsa drog på sig tröja och overall så gott det gick och blev klar ganska fort ägnade sig fyraåringen åt att leka mellan varje plagg.
    Han är typen som lätt kommer ur balans, antingen är han väldigt uppspelt eller också arg och besviken, och nu tyckte han att det var förfärligt orättvist att han "inte vann". Och när han är på det humöret är det svårt att prata och trösta och få honom att sätta ord på besvikelsen, för svaret blir tvärtom ett surt: "Jag vill inte vinna! Jag ska förlora! Jag ska bli sist i hela VÄRLDEN mamma!"
    Till sist fick jag hålla fast honom för att dra på honom stövlarna. Han krängde hit och dit för att slippa. Eftersom jag själv är gravid och det gör ont att hålla honom stilla tappade jag taget - och han dunkade i huvudet i golvet. Det gjorde förstås ont, och han blev jätteledsen - men vid det laget var jag själv så irriterad att jag inte klarade  av att trösta honom på studs.
    Jag kan inte se någon slags systematik i det hela - frukosten kan ha varit hur trevlig som helst, jag kan ha tagit fram hans älsklingskläder, han kan få för sig att gömma sig ändå.
    Jag har försökt prata med honom vid lugna tillfällen om hur jag vill att morgnarna ska se ut. Stundtals har tålamodet tagit slut och jag har blivit arg, låtsats vara på väg att gå etc. Det enda sättet att klara sig ur allt tjafs verkar vara att behålla lugnet, strunta i allt gnäll, hålla fast honom och klä på honom trots att han kränger och protesterar, men jag vill inte göra så, han är stor nog att klä sig själv, dessutom är jag gravid och orkar inte inte riktigt med det. Att låta honom gå ut halvklädd är också problematiskt av samma orsak  - det gjorde jag ibland när det var varmt ute, då kunde jag klä på honom på vägen om han började frysa - men nu när jag är gravid vore det extremt jobbigt att stå vid vägrenen och krångla på honom en overall.
    Är det någon som känner igen sig och har konstruktiva tips och råd?

  • Svar på tråden Vad gör ni när barnen vägrar klä på sig?
  • Lemonliz

    Tack för alla fina tips! Att låta honom välja fungerar ibland, men ofta blir det ett ickesvar, han babblar bara vidare om det han själv funderar på, rymden eller ninja turtles eller vad sju plus elva blir. Till slut blir jag irriterad och skärper rösten och säger - kom igen, nu pratar jag om dina kläder, välj en tröja, annars väljer jag åt dig. Då blir svaret, lika irriterat -(som om han plötsligt hörde mig för första gången): Jag vill inte ha någon tröja! Alternativt: jag vill bara ha poliströjan/fotbollströjan etc som är i tvätten.

  • Lemonliz

    Och angående att låta honom gå tunnklädd - vissa dagar skulle det fungera utmärkt med bara jacka, kruxet är att man måste hålla honom på gott humör under promenaden till förskolan - hitta något roligt samtalsämne osv - annars stannar han i vägrenen var tionde meter och säger att han inte vill gå längre. "Jag stannar här mamma! Jag tänker BO här!" När han väl blivit på det humöret är det svårt att vända, jag kan testa med lekar och roliga berättelser och alla möjliga tricks, men han är envis. När jag har bråttom till jobbet finns det i de lägena två alternativ: att hålla honom i handen och släpa med honom medan han klagar eller låtsas gå iväg så han springer ikapp. Och om han fryser är han definitivt inte på gott humör. (Om det är någon som undrar - i min beskrivning här låter han ju ganska jobbig, men han är också en underbar liten kille, rolig och smart och omtänksam och påhittig. Och hans tvååriga lillebror som har fått liknande gener och samma uppfostran är betydligt mer stabil i humöret, han är belåten typ jämt...)

  • Ninja1

    åh! Jag tycker din son låter supergullig om än han testar sina föräldrars tålamod ibland :). Hoppas det löser sig och att denna period slutar snart!


    Lemonliz skrev 2014-12-08 09:55:11 följande:

    Tack för alla fina tips! Att låta honom välja fungerar ibland, men ofta blir det ett ickesvar, han babblar bara vidare om det han själv funderar på, rymden eller ninja turtles eller vad sju plus elva blir. Till slut blir jag irriterad och skärper rösten och säger - kom igen, nu pratar jag om dina kläder, välj en tröja, annars väljer jag åt dig. Då blir svaret, lika irriterat -(som om han plötsligt hörde mig för första gången): Jag vill inte ha någon tröja! Alternativt: jag vill bara ha poliströjan/fotbollströjan etc som är i tvätten.


  • fluu
    Lemonliz skrev 2014-12-08 10:01:35 följande:
    Och angående att låta honom gå tunnklädd - vissa dagar skulle det fungera utmärkt med bara jacka, kruxet är att man måste hålla honom på gott humör under promenaden till förskolan - hitta något roligt samtalsämne osv - annars stannar han i vägrenen var tionde meter och säger att han inte vill gå längre. "Jag stannar här mamma! Jag tänker BO här!" När han väl blivit på det humöret är det svårt att vända, jag kan testa med lekar och roliga berättelser och alla möjliga tricks, men han är envis. När jag har bråttom till jobbet finns det i de lägena två alternativ: att hålla honom i handen och släpa med honom medan han klagar eller låtsas gå iväg så han springer ikapp. Och om han fryser är han definitivt inte på gott humör. (Om det är någon som undrar - i min beskrivning här låter han ju ganska jobbig, men han är också en underbar liten kille, rolig och smart och omtänksam och påhittig. Och hans tvååriga lillebror som har fått liknande gener och samma uppfostran är betydligt mer stabil i humöret, han är belåten typ jämt...)
    Då får du ju ta den striden också. Min dotter har gjort så några enstaka gånger. Jag är liksom envisare än henne och säger "Jaha, men till dagis ska vi" och vill hon stå och skrika så folk stirrar på henne en halvtimme var tionde meter så be my guest. Hon gjorde inte om det. Eller, om du kan, ta ungen i handen och släpa iväg och var den envisaste. Mina föräldrar fick ta till hårdhandskarna med mig ibland, inte hade jag något för det, men insåg snabbt att det fanns trevligare sätt att ta sig till skolan på. Du måste vara den envisaste och inte trippa på tå kring honom.
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • Annika 702

    JAg hade berättat för barnet hur det känns för mig när han/hon gör så. Barn kanske inte tänker på det själv men när de får veta så spelar det roll! Berätta utan att skuldbelägga varför du vill att kläderna ska på och hur det känns för dig annars. Ett ytterligare "knep" som funkade här hemma var att jag inte heller klädde på mig utan sa i pyjamas att "nu går vi". Det blev så knasigt att vi var tvugna att klä på oss!

  • Phillippa

    När min dotter hade sin "klädkrångelperiod" så såg jag till att ha ett favoritprogram på tvn och sedan klädde jag på henne i soffan medan hon var uppslukad av tvn. Hon kunde ta på sig själv men det gick mycket fortare om jag gjorde så här och vi var båda glada.

    När det gäller ytterkläder så hade jag nog låtit en overall vara på förskolan och bara ta på jacka på hem- och ditvägen. Ha även massa extrakläder på förskolan om han kommer dit blöt och kall för att han inte tagit på sig jackan.

  • En blå giraff

    Min äldsta son var jättesvår med just kläder mellan att han var 2-5 år gammal. Speciellt ytterkläder men också att klä på innekläder. Han ville helst gå i pyjamas hela dagarna eller naken. Jag brukade ta honom i knät och klä honom och samtidigt försöka distrahera genom att prata om annat. Det var ingen idé att försöka lirka eller be honom klä sig själv för ingenting blev gjort då. Gällande ytterkläder valde jag ofta att strunta i det. Han fick gå ut i innekläderna och känna själv att han frös och att det var kallt. Kläderna tog jag med i en kasse och han brukade efter en stund be om att få klä på sig. Alternativt fick jag sätta mig på honom för att få på ytterkläder om det var absolut nödvändigt, under mycket skrikande varje gång. Han skrek som en gris bara jag skulle ta på honom strumporna.

    Min son är 7 år nu och han är fortfarande väldigt långsam med att klä sig, samt noga med att det ska vara vissa kläder som han tycker är sköna annars vägrar han ha dem. Han har dock mognat så han förstår att det är osmart att gå ut oklädd i kylan vilket är skönt. Men det tog flera år av tjafs och det var jobbigt.

  • En blå giraff

    TS strunta i overallen, ta med jacka i en påse ut. Han kommer att vilja sätta på sig den om han fryser. Ta med extra byxor om han blir blöt på vägen dit. Kanske personalen på fsk kan hjälpa till med att byta byxor då ni kommer dit om du är gravid just nu. Jag upplevde också att min son lärde sig lite av såna episoder då han fick gå ut och frysa. Närmaste dagarna brukade han då gå med på att klä sig.

    Måste du lämna på morgonen om du är gravid och det är såpass tungt tänker jag? Kan inte pappan lämna?

  • scanmia

    Jag har haft samma problematik i perioder och har en liten arsenal med saker som fungerar ibland:

    Ta bort alla distraktioner: stäng in dig och sonen på toaletten eller i hallen. Du sitter på golvet med ryggen mot dörren och kläderna som ska på. Kläder först och leka sedan är budskapet. Tanken är inte att det ska vara bråkigt, men om det nu skulle råka vara det så går det ändå fortare att göra det man måste om man kan fokusera på det.

    Lekar:
    -var kommentator. "Nu kommer världmästaren i kalsongpåtagning in på planen. Publiken jublar! Han böjer sig vant ner och HAN KLARAR DET! Första foten är i rätt HÅÅÅL!...." osv
    -tävla med nalle eller någon annan leksak eller påhittad kompis (vi undviker -tävlingar inom familjen - vi har våra skäl). 
    -berätta en saga eller en intressant historia medans han klär på sig.
    -låtsas vara jättearg på ett fjantigt och roligt sätt. Säg att du blir galen på ungar som aldrig sätter på sig sina saker och var sedan högeligen förvånad och chockad när du ser att byxorna sitter på rätt plats på rätt pojk.

    Mutor:
    Kalenderluckan öppnas efter att hela morgonrutinen är avklarad (innan vantarna sätts på då kanske).
    Favoritlåt, program, leksak kommer fram först efter att allt annat är klart.

    Sist men inte minst: ta på dig dina kläder sist. Jag avskyr att jaga barn när jag själv svettas och är obekväm i ytterkläder. Ska de krångla så kan de vänta de sekunder som det tar för mig att dra på mig jackan efter att alla andra är färdiga.

    Och kom ihåg att om bara en 4-5 månader så kommer våren och då blir allt lättare igen!!

    PS För vissa är det väldigt viktigt att barnen klär på sig själva. Jag tycker att det är viktigt att de kan sätta på sig kläderna själva, men om man sedan under perioder väljer att hjälpa till trots att de kan så är det inte hela världen. Två lugna minuter med lugn och effektiv påklädningshjälp trumfar en bråkig, tjatig halvtimme liksom. 

  • nozpa

    För oss funkar det bäst att 3½ åringen tar på sig innan frukost. Vi har haft precis samma situationer här hemma. Ytterkläderna var aldrig några problem. Men dom vanliga, kunde ta en kvart. Hon lekte, dansade, sjöng, sprang runt. Nu är det vakna, tvätta sig, på med kläder och frukost dom dagar vi ska iväg. Går på 2 minuter.

  • frökenelisabeth

    Apropå med att klä på sig själv: jag läste ett inlägg (på bloggen "En annan du", tror jag), om en pappa som på en föräldrakurs berättade sin historia. Hans pojke ville ha hjälp med påklädning varje dag och pappan blev så irriterad för pojken kunde ju själv. En dag satte han sig ändå med pojken, stressad och irriterad och hjälpte honom med kläderna, varpå pojken lutade sig mot honom och sa: "det är så mysigt att vara nära dig pappa". Lite klyschigt kanske, och kanske passar det inte på er situation heller, men ibland ska man inte glömma att fundera på varför barnen gör som de gör

Svar på tråden Vad gör ni när barnen vägrar klä på sig?