Ung, utan egna barn och vill adoptera, finns det fler?

Känner tyvärr igen det där med att "ni är ju så unga..." Vi hade väntat 5 år när vi till slut fick ett barn genom IVF (tredje o sista försöket) när vi var 25 år. Lagen säger att ingen får adoptera innan den fyllt 25 åe så adoption var du inget alternativ för oss men lillebror är adopterad 5 år senare och även då fick vi höra att "ni är ju så unga..." och ja vi är unga i adoptionssammanhang men inte är vi sämre föräldrar eller har längtat mindre för det!

Stå på er och anmäl er till medgivande utredning och fråga vilken adoptionsutbildning er kommun vill att ni går (obligatoriskt). Ställ er också i kö till en eller helst fler adoptionsorganisationer, du hittar länkar till den på webbsidan mia.eu, om ni vill förkorta er väntan så mycket som möjligt.

Stå på er, jag vet hur det känns!

Jag svarar gärna på lite mer privata frågor om du inboxar mig men generellt kan man säga att tiden från det ni har ett medgivande att skicka till organisationen till det att ni får möta ert barn beror på just det du skriver. Ett barn över 6 år eller med stora särskilda behov, eller syskongrupper är det nästan ingen väntetid för att få adoptera. Allra fortast tror jag att det går att adoptera något av alla barn som organisationerna söker föräldrar till bland alla medlemmar.

Det är dock många barn med SN, som särskilda behov benämns inom adoptionsvärlden (frånengelskans Special Needs), som adopteras där deras föräldrar inte räknar dem som barn med SN när de kommit hem. Det är olika "skavanker" som behöver lite extra läkarbesök, kanske medicinering eller lite extra träning i vardagen, någon eller några operationer eller extra blodprovstagningar, behoven varierar med diagnosen.

Vårt barn har en i mångas ögon ganska avancerad diagnos men har inga symptom i vardagen. Hans diagnos innebär ca 4 läkarbesök/år och det faktum att han levt sina första år på ett barnhem och språkbytet är det som varit hans största SN. Språket jobbar han fortfarande med men annars är han nu efter snart 4 år hemma nästan i kapp på alla plan utvecklingsmässigt. MEN han är vår son, inget SN-barn. Samma stund som vi fick honom i vår famn så blev han bara vår son och läkarbesöken är liksom bara något som vi måste genomgå. Snabbt räknat känner jag nog runt 20 SN- barn ganska väl och jag lovar, det är helt vanliga underbara ungar, de är barn i sina familjer och deras föräldrars barn precis som du skriver :)