måste jag?

Nej du måste inte tycka om henne. 
Hälsar gör man väl av vanligt hyfs när man möter någon man känner/känner till.
Nej du behöver inte vara trevlig, men känns som att vanligt hyfs råder även här.

Vill du verkligen att hon ska förstå hur mycket hon påverkar dig? Att du inte ens klarar av att titta på henne?

Du behöver ju inte träffa mamman om du inte vill. Låt pappan ha all kontakt med henne så slipper du bekymra dig om hur du ska bemöta henne.

Ja tyvärr måste jag möta människan. Försöker undvika men hon gör tyvärr inte detsamma.

Vanligt hyfs har hon för länge sedan visat att hon inte har eller rättare sagt i sms brev o mail vräker hon ur sig att vi är psykiskt dumma i huvudet, att hon aldrig kommer acceptera mig som person mm men när vi möts om folk är i närheten blänger hon och släpper inte blicken.

För mig är hon ingenting. Hon varken syns eller hörs så jag väljer att fullständigt behandla henne som en främling.

Jag pratar inte om vanligt hyfs från hennes sida, utan från din. Var den större människan och bete dig därefter. Hälsa artigt. Du behöver inte småprata med henne, eller bli vän med henne. Vill hon blänga så låt henne göra det, och fyra iväg ditt vackraste leende.

Jo, hon är någonting för dig oavsett om du vill det eller inte. Hon är mamman till de barn du lever med. Och du kommer leva med henne så länge du lever med barnen. Du kan inte ignorera henne för alltid. Och du ska absolut behandla henne vänligt när barnen är med. De ska inte behöva uppleva ditt hat.

Du har så rätt men jag har inte den förmågan.

Något så otäck och falsk o elak människa har jag aldrig stött på.

Har gjort som du säger men allt eskalerar och nu har jag ingen lust med falsk fasad längre.

Om barnen är med så måste du hålla en falsk fasad uppe. För då handlar det inte om dig, eller henne, utan om dem.

Nej du behöver inte tycka om henne,nej du behöver inte hälsa och när du behöver inte vara trevlig heller. Sambons ex har jag hälsat på 2 gånger på snart 7 år, vi bor 300 meter från varandra och ser jag henne ute är hon luft för mig. Hälsar naturligtvis på barnet om han är med. Hon är inte välkommen längre in än i hallen här. Som tur är så är hon så lat så hon har knappast aldrig orkat masa sig Hit och hämta barnet.

Skönt på ett sätt att höra att jag inte är ensam.

Naturligtvis skulle även jag må bättre om vi kunde ha en bättre relation men jag har försökt det funkar inte.

Hon är en sådan falsk redo. Otäck!

Hon är uppenbarligen mycket mer än ingenting för dig. Du låter henne påverka dig så mycket att du mår dåligt och går runt och tänker på henne!

Den dag du ser henne på stan och hälsar snabbt och det känns i kroppen som en gammal klasskompis man aldrig brytt sig om. Den dagen betyder hon ingenting för dig.

Hon kommer fortsätta bete sig på sitt sätt, det är upp till dig att bestämma hur mycket du ska ta åt dig och låta dig påverkas.

Jag tror att du har rätt.

Men frågan är hur jag gör för att hon på riktigt ska bli som luft för mig?

Har varit mig själv, har hälsat, tittat i ögon, bemött vänligt men ingenting hjälper jag hatar henne bara mer.

Du behöver varken tycka om henne eller vara trevlig men ett "hej" tycker jag hör till rent hyfs!

Biomamman i mitt fall hade väldigt svårt att acceptera mig de första åren. Hon var inte trevlig öht. Skrev saker till min man osv. Jag har alltid hälsat på henne när jag har kunnat. Det var nämligen hon som låtsades som att hon inte såg mig om vi stötte på varandra utanför vårt hem. Jag har aldrig varit otrevlig eller ignorerat henne. Nu hälsar hon om vi stöter på varandra så jag gör detsamma såklart.

Jag tycker inte om henne för fem öre men det skulle jag aldrig visa utåt. Jag vinner ingenting på det. Så för allas skull så beter jag mig som en vettig vuxen när vi ses ute eller när hon hämtar barnet.

Det minsta du kan göra är att säga ett enkelt "hej".