Selektiv ätstörning
Jag ramlade över denna tråden nu 2 år senare och känner att jag vill svara trots allt.
Det gjorde stor skillnad för mig när jag fann denna diagnos och att få kunna sätta ett namn på mitt problem. Från att alltid ha sagt att jag har ett matproblem vilket blivit ifrågasatt från omgivningen till att kunna säga att jag har en ätstörning. Det ger en stor lättnad, då omgivningen inte vågar ifrågasätta eller uttala sig nedlåtande då man nämner ätstörning. Var inte rätt att använda ordet ätstörning även om det har en dålig klang till det. Jag hoppas att mer kunskap och erfarenheter delas och att det börjar pratas mer om denna sjukdom.
Jag har blivit så mycket bättre i min sjukdom och med att våga testa ny mat. Det som hände var att jag efter gymnasiet flyttade utomlands och bara sådär för första gången kände jag mig öppen till att testa nya maträtter och kunna äta mat med såser på. Kanske var det att komma till en ny miljö och omgivning som påverkade mig positivt.
Jag tror aldrig att jag under mitt liv kommer att ha samma synsätt eller förhållande till mat som de flesta men det är ett stort framsteg för mig att ha kommit så långt som jag gjort idag. Från att som barn ha haft panik för att äta middag hos mormor till att bo utomlands i två olika länder med andra matkulturer.
Jag vet inte huruvida det hade varit om jag fått mer hjälp under barndomen, denna diagnos och kunskap fanns inte och min omgivning hade svårt att förstå eller acceptera min situation. Det som mina föräldrar gjorde var att de alltid lagade en måltid sedan kunde de skölja av såser och dylikt åt mig, eller plocka ur t.ex. kött innan de blandade i andra ingredienser som inte passade mig vilket gjorde mig delaktig och inte var en alltför stor ansträngning för mina föräldrar.
Under tonårsperioden hade jag brist på flera ämnen i kroppen och gjorde en del blodprover, jag fick ta vitamintillskott m.m. Så det kan vara bra att se till att barnen får i sig de nödvändiga vitaminerna och ämnena! För mig som ungdom var det viktiga aldrig vad jag åt utan snarare att jag åt, så länge jag inte gick hungrig. Men om det är möjligt att få specialkost i skolorna så är det toppen! Jag åt otroligt dåligt under högstadietiden och att ha möjligheten till pannkakor, pasta osv hade hjälpt mycket!
Jag tror däremot att nu när det finns en diagnos och kunskapen ökar så kommer det finnas mer hjälp och förståelse för barn med selektiv ätstörning. Jag har sett att kbt kan hjälpa och skulle vara öppen för att en dag prova det, men samtidigt känner jag att jag numera kan leva som jag gör. Jag har inte längre problem med att gå på restauranger, att bli bortbjuden eller att äta mat med såser på även om jag kanske helst väljer bort det.