Blivande äggdonator vill tala med föräldrar till ÄD-barn

Hej!

Jag är en 37 årig mamma till en underbar äggdonationstjej på snart 16 månader.

Jag har ett kromosomfel som gör att jag inte har fungerande äggstockar och ägg, har vetat sedan innan jag var tonåring att jag inte kan få barn av mig själv.

Vår dotter kom till på tredje försöket och nästan dagligen tänker jag på vilken tur vi haft som fått vårt lilla underverk. Kommer alltid att vara vår donator evigt tacksam trots att jag inte har en aning vem hon är. Du och andra donatorer ger den finaste gåvan man kan ge.

Nu är ju dottern så liten ännu men vi planerar att berätta för henne ända från början på hennes nivå och i hennes takt så att det blir naturligt och en del av henne. Vi har köpt en barnbok som berättar om äggdonation på barns nivå. Vi tänker att den kan vara en bra inkörsport till diskussion om hur hon kom till.

Hon är än så länge en kopia av sin pappa och äldre kusin så jag ser bara dem i henne och visa beteendedrag från min make börjar också komma fram. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att få se ett kort på donatorn för att se om det finns några likheter men den tanken slår jag snabbt bort för det skulle kännas konstigt också.

Svarar gärna på fler frågor och det skulle vara kul att höra hur du som eventuell framtida donator ser på ett barn som inte är ditt men ändå har dina gener. Om du kommer tänka på barnet etc.

Jag har två ÄD-barn, med två olika donatorer och jag känner mig som hundraprocentig mamma till båda mina barn. Efter att ha burit dem i nio månader och sedan fött dem kan de inte vara mycket mer mina. Jag är visserligen nyfiken på donatorerna men jag gör inga som helst jämförelser, mina barn är såna unika individer. Jag tänker nästan aldrig på varifrån vissa egenskaper (och egenheter) kommer. Jag själv känner mig inte särskilt lik varken mina föräldrar eller min bror så det där med det genetiska arvet känns inte viktigt för mig.

Redan från det våra barn var pyttesmå har vi berättat om hur barn kommer till och att vi var så otroligt tursamma och lyckligt lottade som fick hjälp av en annan kvinna eftersom mina ägg var för dåliga. Jag hoppas att de kommer att se det som en fullkomligt normal historia som de vuxit upp med och som inte är ett dugg konstig.

Men jag tror inte att man bör bagatellisera det här med donationer heller. För mig och för många andra är det genetiska inte viktigt men det är ju inte svårt att hitta barn och vuxna som kommit till genom donation som faktiskt tycker att det är väldigt viktigt att få veta sitt genetiska ursprung och kanske även vill träffa donatorn.

Jag såg även en brittisk dokumentär i höstas som handlade om en kvinna som donerat ägg för 20-30 år sedan. Vid donationen hade hon inte tänkt på saken så mycket mer än att hon ville göra en god gärning. Men sedan hade hon av en slump fått reda på att mottagaren hade fått tvillingar med hjälp av de donerade äggen och hon fick reda på vad de hette osv. Under många år kunde hon inte släppa tankarna på de här barnen och hon undrade hur de mådde, hur de såg ut, om de var lika hennes eget biologiska barn osv. Så när de fyllde 18 år så tog hon kontakt med dom och de träffades, och jag fick intrycket av att donatorn lite kände att det delvis var hennes barn och att hon hade väldigt starka band till dom. Det var också intressant att se hur lika donatorn och tvillingarna var varandra till utseendet så det går ju inte att komma ifrån att det genetiska påverkar oss.

Så så kan en del också känna - varje donator, varje mottagare och varje barn som kommit till via donation är unik och tänker och resonerar på sitt sätt.

Min utgångspunkt är att vi är fyra parter som är inblandade i detta; jag, min man, mitt barn och donatorn. Jag kan bara veta hur jag själv tänker om äggdonationen, jag kan aldrig veta innan eller bestämma hur någon av de andra parterna tänker och känner om det. Om mitt barn tycker att det är en väldigt stor sak att det inte har mina gener, ja, då får jag helt enkelt acceptera det och stötta mitt barn i kontakten med donatorn. Och skulle mitt barn inte vilja ha någon kontakt med donatorn så får jag acceptera det också. Det ska bli spännande att se vilken väg mina barn kommer att välja!

Tack! Det har varit mycket givande och spännande att läsa era berättelser. Jag måste säga att jag känner igen en del av tankegångarna hos kvinnan i den brittiska dokumentären. Vet du, Brioche, vad dokumentären hette? Ska försöka hitta den.

Om det blir barn av mina ägg kommer jag inte att se dem som mina, men jag tror nog inte att det går att bara strunta i det faktum att biologiska avkommor till mig lever där ute i världen och aldrig ägna dem en tanke. Lite känslor kommer säkert att finnas, men absolut ingen längtan att ha dem i min vardag. Inte så att jag tycker illa om barn (mina syskonbarn betyder enormt mycket för mig och jag har en tät kontakt med dem), utan jag har aldrig känt längtan efter egna.

Ett av kriterierna för att donera ägg är att man helst ska ha så många barn man önskar, antagligen för att man inte ska känna längtan efter ÄD-barnen, men jag har gjort klart för fertilitetskliniken att jag inga barn vill ha och barnmorskan jag talade med accepterade det utan invändningar.

Något mer jag vill fråga er är vad ni har fått veta om donatorerna? Får man veta var de bor, deras utseende, bakgrund o dyl.? Vad jag vet får mottagare inte välja donator, och donatorer och mottagare får tydligen inte träffas (gärna för mig).
  Om jag skulle träffa mina "barn" och ev deras föräldrar får det bli när barnen är vuxna.

Vilken sund inställning du verkar ha till äggdonation och eventuella barn Scorpio.

Det skulle vara väldigt intressant att veta vad dokumentären hette om du kom ihåg det Brioche.

Scorpio, som mottagare får vi inte veta något alls om donatorn, bara att kliniken försöker matcha utseende mellan mig som mottagare och donatorn. När jag blev gravid fick vi veta donatorns ålder för att kunna ha det om vi ville göra kub- test. Vet inte om du vet det men lämnar donatorn fler än 10 ägg så delas de mellan två mottagarpar. Jag frågade hur det gått för det andra paret men inte ens det fick jag veta. Du får inte heller veta något om mottagarna till dina ägg.

Nu har jag googlat och hittade att dokumentären hette Mina okända barn, men den finns tyvärr inte kvar på SvtPlay. Synd för den var riktigt intressant!

Donatorn hette Sylvia Barr, om ni googlar hennes namn hittar ni iallafall lite artiklar om historien om ni är intresserade.

Hej! Jag ska donera ägg till ett par i min närhet.

Vi kunde välja kryssdonering eller direkt.

Och eftersom jag redan har tre söner så vill jag inte riskera att det föds en flicka som de eventuellt blir förälskade i i framtiden utan att vi vet vem det är.

Vi har bestämt att berätta för våra barn att jag har donerat men inte till vem. Om det visar sig att det barnet som blir till av ägget vill veta. Har vi bestämt att vara ärliga.

Familjen är inga vi umgås med dagligt.

Vi träffades av en slump.