Blivande äggdonator vill tala med föräldrar till ÄD-barn
Jag har två ÄD-barn, med två olika donatorer och jag känner mig som hundraprocentig mamma till båda mina barn. Efter att ha burit dem i nio månader och sedan fött dem kan de inte vara mycket mer mina. Jag är visserligen nyfiken på donatorerna men jag gör inga som helst jämförelser, mina barn är såna unika individer. Jag tänker nästan aldrig på varifrån vissa egenskaper (och egenheter) kommer. Jag själv känner mig inte särskilt lik varken mina föräldrar eller min bror så det där med det genetiska arvet känns inte viktigt för mig.
Redan från det våra barn var pyttesmå har vi berättat om hur barn kommer till och att vi var så otroligt tursamma och lyckligt lottade som fick hjälp av en annan kvinna eftersom mina ägg var för dåliga. Jag hoppas att de kommer att se det som en fullkomligt normal historia som de vuxit upp med och som inte är ett dugg konstig.
Men jag tror inte att man bör bagatellisera det här med donationer heller. För mig och för många andra är det genetiska inte viktigt men det är ju inte svårt att hitta barn och vuxna som kommit till genom donation som faktiskt tycker att det är väldigt viktigt att få veta sitt genetiska ursprung och kanske även vill träffa donatorn.
Jag såg även en brittisk dokumentär i höstas som handlade om en kvinna som donerat ägg för 20-30 år sedan. Vid donationen hade hon inte tänkt på saken så mycket mer än att hon ville göra en god gärning. Men sedan hade hon av en slump fått reda på att mottagaren hade fått tvillingar med hjälp av de donerade äggen och hon fick reda på vad de hette osv. Under många år kunde hon inte släppa tankarna på de här barnen och hon undrade hur de mådde, hur de såg ut, om de var lika hennes eget biologiska barn osv. Så när de fyllde 18 år så tog hon kontakt med dom och de träffades, och jag fick intrycket av att donatorn lite kände att det delvis var hennes barn och att hon hade väldigt starka band till dom. Det var också intressant att se hur lika donatorn och tvillingarna var varandra till utseendet så det går ju inte att komma ifrån att det genetiska påverkar oss.
Så så kan en del också känna - varje donator, varje mottagare och varje barn som kommit till via donation är unik och tänker och resonerar på sitt sätt.
Min utgångspunkt är att vi är fyra parter som är inblandade i detta; jag, min man, mitt barn och donatorn. Jag kan bara veta hur jag själv tänker om äggdonationen, jag kan aldrig veta innan eller bestämma hur någon av de andra parterna tänker och känner om det. Om mitt barn tycker att det är en väldigt stor sak att det inte har mina gener, ja, då får jag helt enkelt acceptera det och stötta mitt barn i kontakten med donatorn. Och skulle mitt barn inte vilja ha någon kontakt med donatorn så får jag acceptera det också. Det ska bli spännande att se vilken väg mina barn kommer att välja! 