Olycklig kärlek, hur länge ?

Känner så igen mig. 

Har levt med min man i nästan 20 år, för nästan tre år sedan kom jag i kontakt med en man som jag började prata med regelbundet. Vi hade så lätt för att prata med varandra, både om flams och allvarliga saker. Jag har aldrig kunnat prata på det sättet med min man.

Det ena ledde med tiden till det andra och jag blev kär. Vi hamnade i säng (ja, jag vet att det var illa så ingen behöver påpeka det).Tror han blev kär också, han ringde mig som besatt till och med när jag var utomlands (med ruggiga telefonräkningar som resultat ), men det var ju inte SÅ enkelt naturligtvis. Han har en sambo som han levt med ungefär lika länge, de har också barn. 

Jag har i många år känt att jag inte älskar min man som jag borde, men tack vare att vi båda är snälla och "lätta" att ha att göra med har det liksom gått bra att leva under samma tak ändå. Det har inte varit jobbigt, tills jag blev tokförälskad i denna andra man då...

Beslöt mig om att be om skilsmässa, så kär var jag. Upptäcker ganska omgående att det inte verkade vara ett nära alternativ för killen jag träffat... Han blev diffus, pratade om "sedan, framöver" osv, och innerst inne fattade jag så klart - han var inte alls redo. Kär i mig tror jag han var, men att lämna sambo och barn satt långt inne. Vi fortsatte ändå ha daglig kontakt och jag försökte ha tålamod.

Efter några månader då jag och min man levde under samma tak med pågående skilsmässa ber min man mig om att bo under samma tak ett tag till. Jag kände mig svag tack vare min förälskelses velande och säger ok till det. Berättar för min förälskelse och han blir rosenrasande, trots att jag säger att det egentligen bara sker för att min man ska få "closure". Hade ALDRIG förväntat mig att han skulle reagera så då han ju lever likadant, dvs under samma tak med en partner han varit otrogen mot och inte älskar som han ska.

Nu har min förälskelse ignorerat mig över en vecka, svarar inte på mess eller telefon. Logiskt sett vet jag ju att detta är idiotiskt, vad har han för rätt att ställa krav på mig då han inte ens närmat sig en egen separation liksom?! Men känslomässigt är jag ett vrak, har skickat mess som jag ser att han läser men inte besvarar osv... 

Jag vet inte om en del av desperationen från min sida kommer sig av att han just ignorerar mig, det är ju sådär ibland att den som "nobbar" en blir så väldigt begärlig. Har tyckt att jag själv är patetisk som fortsatt messat och liksom bönat och bett om att han ska svara så jag ska kunna förklara mig, tycker inte alls om den sidan hos mig (som senast skedde för typ hundra år sedan när jag var tonåring). Men likförbaskat, han gjorde mig sjukt ledsen - och detta samtidigt som jag var tvungen att gå här hemma och låtsas som ingenting...

I kväll bad jag förälskelsen för sista gången att svara, skrev att det är så trist om tre års fint umgänge och känslor går åt skogen pga detta - som inte är rimligt enligt mig då han fan lever i ett förhållande själv. Återigen läste han men svarade inte, så jag var tvungen att officiellt avsluta eländet. Säga åt honom att jag älskar SÅ många sidor av honom men att denna knäcker mig, någon slags märklig hämnd från han sida. Efter det stängde jag av aviseringarna på messenger och blockade hans telefonnr och nu måste jag stå fast vid det. Men jag är sjukt ledsen i själen, saknar honom, vet att det kommer ta mycket lång tid innan jag kommer över honom Och samtidigt måste jag snällt men definitivt få min man att fatta att vi bör skilja oss för att jag inte känner det jag ska - och sedan har jag då ett singelliv att "se fram emot", i stället för en kärleksrelation med förälskelsen...

Ja, vad ska man säga. Rätt åt mig naturligtvis, men i bland styr känslorna dit man inte vill och man tar inte alltid det noblaste beslutet då. Och det spelar ingen roll hur FEL relationen med honom var, jag kommer sakna honom och det vi kunde haft ändå, tänker ju på honom 30 gånger om dagen som det är.

Det är inte lätt alltid, detta vuxenlivet. :-/

Tack för att du frågar - för nu fick jag läsa det jag skrivit igen och sitter här och undrar hur dum man får bli...

Allt slutade så här:

jag är skild sedan ca ett år. Träffade för ett halvår sedan en underbar och vacker man, som INTE var insyltad i någon annan relation. Vi har hängt ihop sedan dess och har det jättefint Han är galet omtänksam och gör mig så djäkla glad

Mannen jag trånade efter under separationsfasen ringde mig plötsligt i oktober, ur det blå. Full som ett ägg, låg på ett hotellrum i Berlin (utan sin familj) och babblade om hur han inte ville vara osams med mig, hur mycket jag betydde för honom osv. Sade att han varit tvungen att avsluta allt med mig, då det blev "för komplicerat" (eh, ja - blir lätt komplicerat om man är otrogna)...

Vid det tillfället satt min då relativt nya men fina nya man vid min sida i soffan. Så jag lyssnade en stund, sedan avbröt jag med att jag måste gå och lägga mig. Ett ögonkast på min nya, fina och jag insåg att jag skiter i att hålla mig väl med den egoistiska grisen.

Det gick ungefär en månad så fick jag veta att den mannen jag trånade efter har gått och gift sig. Gift sig alltså, bara någon vecka efter han fylleringde mig... Och då blev jag ju djävligt lättad att det inte blev något mellan oss. Kände bara att han verkligen ÄR ett ärkesvin, som gifter sig med samma tjej han kallat "frigid hagga".

Det värsta är att inte ens hans vänner tror att han gifte sig av kärlek..!