Anonym (mamma)

Äldre 17 Dec 10:07

26 svar

Hur ska jag som mamma ställa mig till detta??

Jag är ensam vårdnadshavare åt en dotter på 10 år.

Dottern har de sista månaderna mått mycket dåligt, drabbats utav en psykos, depression och vi har gått till Bup varje vecka de senaste 8 veckorna och äter numera medicin för att ta sig igenom dagarna. Det har även funnits självmordstankar hos henne och hon har försökt att skada sig själv. Detta har varit och är enormt påfrestande för hela familjen och jag har själv brutit ihop vid flera tillfällen.

Hennes biopappa är som vanligt helt ointresserad och har bara sagt "hoppas att det ordnar sig" och pga det så har jag inte berättat allt för honom. Han blev bl.a förbannad när jag frågade om det fanns någon psykisk sjukdom i hans släkt och sa att jag var dum i huvudet och att det var jag som hade orsakat att hon mår dåligt, vilket så inte alls är fallet.

Flickan har umgänge med sin pappa en helg i månaden men hoppade över ett tillfälle då hon mådde riktigt dåligt.

Nu är det sen ett tag tillbaka bestämt att hon ska till sin pappa några dagar under julen men hon säger att hon inte vill och på Bup har dom avrått att utsätta henne för stress och jag vet att hon av bl.a farmorn kommer att bli utfrågad och hon är en sån som fullständigt skiter i att tänka till innan hon pratar.

Jag vet ju att pappan kommer att bli fly förbannad om jag meddelar att hon inte kommer men jag känner att jag gör fel om jag går emot önskemål ifrån henne och flera läkaresom rekommendationer samtidigt som jag får dåligt samvete över att han inte får fira jul med dottern som tänkt.

Usch, känner mig så kluven, vill ju absolut min dotters bästa.

Hur tänker ni andra?

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 10:32

#3

Tack för era svar, det är ju såklart så jag känner men så vet jag ju hur pappan kommer att bete sig och skälla ut mig och hota med allt möjligt. Han utövade fysisk och psykisk misshandel emot mig när vi var tillsammans för många år sedan men tar alla chanser till att tvåla till mig när han får tillfälle.

Det är nog därför som jag är rädd för att överhuvudtaget berätta att hon än en gång inte kommer.

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 11:05

#5

Ja jag vet till ganska stor del vad som har hänt, det är många bitar som blandats ihop till ett stort trauma, mestadels egetbefogade saker.

Hon känner sig förföljd, hör röster osv. Hon har flera gånger sagt att om det inte försvinner så vill hon inte leva.

Nu har hon fått en medicin som trubbar av det värsta så hon verkar må mycket bättre än från början då hon var totalt okontaktbar och pratade inte på en månads tid. Jag vill inte riskera att det låser sig helt för henne igen. Om vi inte får bukt med det riskerar hon att bli schizofren för all framtid.

Usch, det här är så hemskt och så vet jag att jag kommer att bli utskälld och förnedrad på alla tänkbara sätt när pappan får veta. Vi kan inte ens prata med varandra utan all kommunikation sker via sms. Jag vet inte ens hur jag ska skriva det till honom? Jag känner mig så fruktansvärt bräcklig.

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 11:16

#7

Han känner ju till att hon mår dåligt och att hon träffar läkare osv.

Om jag ställer in med inrådan av läkare så kan jag väl inte förlora någon vårdnad, han vill ju inte ens ha det ansvaret. Vad är jag för en vårdnadshavare om jag går emot läkarna när hon mått/mår så dåligt???

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 17:49

#18

Brumma skrev 2014-12-17 11:28:27 följande:

Med tanke på att både BUP och läkare rekommenderar inställt umgänge så har jag mkt svårt att se att hon skulle förlora vårdnaden. Man är som vårdnadshavare skyldig att se till sitt barns bästa och agera därefter. Vilket är precis vad mamman gör. Inte heller måste hon berätta exakt allt om dortens mående eftersom pappan faktiskt inte har ngn juridisk rätt att veta. Dock måste hon informera om saker som påverkar u.gömmer precis som du säger, men det behöver inte innebära att lämna ut dottern helt.

TS - tycker du skall försöka förklara för pappan - skriftligt - så detaljerat som möjligt utan att det känns som om du uts ämnar dottern och pratar "bakom hennes rygg". Erbjud gärna honom att följa med dig - utan dottern - och prata med BUP. Det viktiga här är dotterns mående, inget annat.

Bor han långt bort? Ett alternativ till att vara hos pappan åra dagar är ju att vara där EN dag.

Kan du kanske tänka dig att köra henne till pappan och hitta på ngt i närheten under dagen (finns inget att göra så se en film, läs en bok osv) och hämta henne på kvällen. Kanske hon skulle kunna tänka sig det?

Anledningen till att jag tycker du skall förklara skriftligt är för att då har du "bevis" på att du förklarat varför samt erbjudit att han får träffa BUP för att få insikt i dotterns mående samt erbjudit ett alternativ till julen..

Jag hoppas er dotter kommer igenom detta och mår bättre snart. Kram.

Tack så mycket för svaret men han är helt omöjlig och vill aldrig delta i någonting, därav har jag ensam vårdnad, det plus att vi inte kan prata normalt med varandra när vi träffas så numera sker all kontakt skriftligt.

Att träffas en dag är för honom inte lönt, har försökt det i flera andra fall också men då skjuter han hellre upp det i flera veckor för att få en hel helg istället.

När jag tog kontakt idag och meddelade att läkare och psykolog ansåg att något umgänge inte var att rekommendera så blev det som jag förutspått. Han sa att han skulle ha henne, att jag fick välja tid och att hon kommer att ha det bra hos honom eftersom det är hos mig hon har blivit dålig och att det är mitt fel att hon är sjuk. Det går inte att diskutera med honom överhuvudtaget och allt han tjatade om var att han ju tagit ledigt ifrån jobbet och handlat hem saker samt bokat med släkten.

Han visar inte en gnutta att han bryr sig om hennes mående och skiter ju fullständigt i alla, läkaren, psykologen, mig, henne så länge han får sin vilja igenom.

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 19 Dec 22:41

#21

Anonym (anknytningen) skrev 2014-12-18 22:05:44 följande:

Det jag läser får mig att dra öronen till mig, minns att jag läste i Egil Linges bok om trauman vid tidig anknytning och schizofreni. Din fd framstår ju inte som en trygg punkt med sättet han behandlar dig på. Kan din dotter ha sett detta när hon var liten? Hur vet du att hon inte far illa hos honom. Det ska MYCKET till för att ett barn självmant söker hjälp när det är föräldern som är problemet.

Ett utdrag från en fallbeskrivning av Sofia Strand, psykolog:

"Psykiska trauman under uppväxten associeras med utveckling av de flesta psykiatriska

diagnosområden. I synnerhet avses då sexuella och fysiska övergrepp, men på senare år har även

konsekvenserna av känslomässig misshandel och brist på omhändertagande kommit mer i fokus

(Briere & Runtz 1988, Mullen et al 1993). Det finns ett flertal olika tidiga erfarenheter som bidrar

till psykopatologi i vuxen ålder, men barndomstrauma tycks här ha synnerligen stark och kraftfull

inverkan. Även efter att ha kontrollerat för andra psykosociala riskfaktorer, tycks trauman i

barndomen ha starka samband med utvecklingen av de flesta psykiatriska diagnoser (Mullen et al

1993, Kendler et al 2000, Jansen et al 2004). PTSD har visat sig finnas som samsjuklighet med

allvarliga psykiatriska axel I-störningar (t ex bipolärt syndrom och schizofreni) i så mycket som en

tredjedel till nästan hälften av fallen (Mueser, Rosenberg, Goodman & Trumbetta 2002). Symptom

som ofta förekommer i dessa fall är missbruk, somatiska klagomål, interpersonella svårigheter och

självdestruktivitet. Dessa problem sprider sig över rådande diagnostiska gränser, och leder ofta till

diagnostiska dilemman. Suicidbenägenhet och hörselhallucinos tycks ha särskilt stark koppling till

barndomstrauma, snarare än till diagnostisk kategori ..."

www.psykologforbundet.se/Documents/Specialist/Abstracts2/Anknytning,%20trauma,%20dissociation%20och%20psykos%20-%20En%20fallbeskrivning%20av%20Sofia%20Strand%20HT%202012.pdf

Alltså vi separerade när hon var 2,5 år gammal men redan då hade hon gått emellan och sagt att "han inte fick slå mamma".

Även en tjej som han hade eftersom mig har blivit utsatt av hans "behandling" men tydligen så har det varit bra när dottern varit där.

Hur som helst så erbjöd jag ändå umgänge i jul under förutsättning att dom tog det lugnt och inte drog upp hennes mående en massa.

Fick till svar att jag var en jäkla nöt och han blev förbannad över att jag först ställt in och sedan ångrat mig så han sköt självmant upp umgänget till mitten på januari!! Jag är lite i chock hur en människa kan ge mig skulden för att ställa in vilket ju var en läkarrekommendation och sen bara struntar i det när jag biter ihop och sen erbjuder umgänge för husfridens skull.

Min fråga är hur vi (jag och dottern) nu ska ställa oss till nästa månads umgänge om dottern då fortfarande inte mår bra och/eller inte vill åka till honom. Jag personligen kan ju känna att kan han så lätt skjuta upp umgänget en månad utan problem så verkar han inte så angelägen att träffa sin dotter och då tycker jag att han får acceptera om hon säger att hon inte vill åka. Dottern känner ju sig sviken av att han gav upp så lätt trots att hon själv inte ville åka.

Oj, detta blev kanske lite rörigt men jag vill höra om någon vet hur vi ska ställa oss till umgänge och eventuella hot om umgänge när han själv så lätt tackat nej och väljer att skjuta på det fyra veckor, det borde väl ligga honom rejält i fatet om han mot förmodan skulle dra igång en vårdnadstvist???

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 08:30

#22

Fastställt umgänge menade jag såklart inte vårdnadstvist.

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 08:35

#23

Fastställt umgänge menade jag såklart inte vårdnadstvist.

Anonym (mamma) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 23:00

#26

Påven Johanna skrev 2014-12-20 08:52:23 följande:

Vad betyder "egetbefogade saker?" Och har du anmält misshandeln som han utsatte dig för och som dottern tvingades bevittna?

Egetbefogade saker, hänger inte riktigt med??

Jo, det anmäldes men det fanns inga bevis just då, då han vid polistillkallelsen "bara" hotade att slå in skallen på mig, skära halsen av mig etc. och då var det ord mot ord. Han kom undan med flera års både fysisk och psykisk misshandel och det grämer mig fortfarande något så fruktansvärt trots att det var nästan 8 år sedan nu. Jag hatar denna människan så fruktansvärt mycket och har under alla år haft ont i magen när dottern varit där.

Hur ska jag som mamma ställa mig till detta??

INNEHÅLL