Att bara stolt över sitt barn...

Jag har alltid tyckt att det är ganska drygt med människor som är överdrivet stolta över sina barns utveckling. Som om ens baby på något sätt är bättre än andra för att den kunde vända sig först i mammagruppen... Big deal liksom...

När jag igår satt på BVC och ssk sa att mitt barn låg långt fram i utvecklingen och massa andra positiva saker så kände jag ändå hur det började bubbla inombords av lycka och stolthet... Varför bryr man sig??! Jag förstår inte. Och det känns pinsamt att jag reagerade precis sådär som alla andra dryga föräldrar... :)