Hej,
Nu är det en vecka sedan jag tog den första tabletten. Det var en av de saker jag hade mycket ångest över, att ta första steget till att avbryta min graviditet. Jag hade också ångest över att må illa och kräkas, mitt i all annan misär ville jag verkligen inte behöva stå ut med det också. Men det gick bra, jag mådde inte illa och hade bara lite ont i magen och i huvudet.
När dagen för andra steget kom hade jag ställt in mig på autopilot, med sikte på allt praktiskt. Vårt andra barn, en femåring, skulle till dagis och barnvakt skulle ordnas. Vi skulle komma i tid till sjukhuset som ligger en bit bort. Så här i efterhand ser jag att oron för förlossningen gjorde att jag var tvungen att stänga av känslomässigt, det blev för mycket att hantera.
Själva förlossningen gick snabbt för mig, mindre än 4 timmar. Jag tog de första Cytotec och fick vara liggandes i 30 minuter. Jag och min man gick sen ner i kafeterian och fikade. Livmodern var hård som sten, vilket var obekvämt, men inte smärtsamt. Tillbaka på rummet började sammandragningarna efter ett tag. Jag hade fått Alvedon när jag kom, och medicin mot illamående. Jag fick en Ipren när sammandragningarna började. Efter en stund blev jag rejält dålig i magen och gick på darrande ben från toaletten till sängen.
Ungefär en timme innan barnet kom ut var mina sammandragningar outhärdliga så jag fick morfinsprutor i maghuden. Värkarna kom varje minut och jag var aldrig helt smärtfri. Det är väl det som är skillnaden mellan en naturlig förlossning och en igångsatt tänker jag. Att förloppet blir väldigt mycket mer intensivt och smärtsamt. Den andra morfinsprutan hjälpte dock bra, och jag kunde sluta profylaxandas konstant. Min man gick ut för att lägga på pengar på parkeringen. Då gick vattnet. Jag ringde på sköterskan eftersom jag inte vågade gå till toaletten själv. Där kom sen barnet och moderkakan ut efter bara en liten stund.
Jag var påverkad av morfinet en bra stund och känner att det bidrog till att jag inte riktigt var närvarande när vi sa hejdå till lilla barnet. Vi har foton, vilket är tur. Men det känns riktigt jobbigt att tänka att vi lämnade vårt barn där, och åkte hem, utan att det just då kändes fel. Jag var mest lättad över att förlossningen och den evighetslånga och hopplösa väntan var över. (Vi gick i 4 veckor från det att vi fått veta att barnet med största sannolikhet inte skulle överleva en förlossning). Nu kunde vi äntligen se framåt. Sedan dess har det gått upp och ner. Jag sörjer att jag inte är gravid, att det inte kommer någon bebis till sommaren. Jag är livrädd för att bli gravid igen, samtidigt som jag vill bli det så fort det bara går. Men hur orkar man vara gravid igen och vänta i nästan 20 veckor till innan man får veta om barnet är friskt? Och hur vågar man ta risken att kanske behöva gå igenom samma sak igen?
Jag är livrädd. Och längtar efter en bebis mer än någonsin... (Det blir inte bättre när kroppen tror att det finns en bebis och börjar producera mjölk i brösten)...
Kram till er alla, som har eller ska gå igenom en abort.
Mari
