Hej,
Ville bara tacka dig för att du delade med dig.
Jag ska i morgon gå igenom samma sak, är gravid i v.17 och min värld rasade samman 5 dagar innan julafton då moderkaksprovet visade Trisomi 18.
Jag är livrädd inför vad som väntar i morgon och att läsa andras skräckhistorier har inte gjort saken bättre...
Styrkekramar till dig!
Vi kom in i måndags vid 07:30 och blev mottagna av en riktig ängel! Sara berättade att hon nästan bara skulle ha hand om oss. Eftersom jag börjat morgonen med att kräkas 5 gånger samt att vi knappt sovit något så fixade hon fram en säng till min man oxå.
Jag fick byta om och fick de första 4 cytotexen. Fick alvedon, Ipren och morfintablett.
De första 3 timmarna hände inte så mycket. Försökte vila lite och kuratorn kom förbi och pratade.
Fick sen påfyllning var 3:e tim. och började få värkar som gjorde mer och mer ont.
Var uppe och gick lite i rummet emellanåt. Fick påfyllning av morfin intravenöst varje timme.
Plötsligt gick vattnet och värkarna blev starkare. Vår underbara sköterska gick av sitt pass och sjukhuset hade verkligen ansträngt sig och tagit in sköterskan vi träffat på lördagen, då jag tagit det första pillret. Hanna kändes det som att vi redan kände, mycket tryggt.
Vill tala om att Cytotex ger biverkningar i form av rysliga fross-attacker, illamående och även feber...
Jag hade tackat nej till PCB bedövning då jag inte kände för gynstol och sprutor, men på eftermiddagen och 3:e påfyllningen av cytotex så sa min man till mig att iaf han inte stod ut med att se mig ha så ont.
Läkaren kom och satte bedövningen och då försvann all smärta och vår lille pojke föddes. Hanna sprang iväg med honom och då bröt min man ihop.
Vi blev lämnade ensamma tills vi kände oss redo och se vår pojke. ??
Hanna kom in med honom i Nalle Phu filten och med gosedjuren våra barn köpt till lillebror.
Han var så liten och fin. Vi visste om att bebisar i denna vecka är väldigt röda då huden är mycket tunn. Han var som en lite fågelunge som sov. 20 cm lång och med långa armar och fingrar. Allt fanns där och det kändes såå overkligt att sitta med honom i famnen.
Vågade tillslut pussa honom på huvudet. Ångrar att jag inte tog i hand lilla hand, men han kändes så ömtålig.
Vi tog kort på hans fötter och på honom, sköterskan fotade oss alla tre tillsammans.
Efter ca 45 min så sa vi hej då och grät tillsammans.
Moderkakan kom ut lite senare och eftersom jag fick feber så blev vi kvar över natten.
Hanna gjorde fot och hand avtryck i små blå hjärtan och gav oss- fint minne!
Det kändes jobbigt att lämna tryggheten på sjukhuset och komma hem till "verkligheten"
Utan att vara gravid och utan barn....
Dagarna efter har varit jobbiga, en bergodalbana av känslor, gråt och förtvivlan.
Till på köpet fick jag och min man någon form av matförgiftning/ vinterkräksjuka och har legat däckade i två dagar. Vidrigt när man är nyförlöst! Krönandes som om jag skulle dö, men idag kan jag stå på benen igen, om än darrigt. ????
Jag vet att en dag kommer livet att kännas enklare och det viktigaste är att jag har min familj som stöttar mig och finns där när jag blir ledsen ??
Kramar till er andra änglamammor-livet är inte alltid en dans på rosor!