Anonym (Förkrossad) skrev 2014-12-19 12:40:32 följande:
Jag vet att det låter som om jag inte vill ha barn alls, men det vill jag! Skulle jag aldrig få barn skulle jag bli väldigt olycklig... Det är därför det känns så himla fel att kasta bort allt om jag sedan ska gå och inseminera mig om något år! Egentligen har jag alla förutsättningar för att skaffa barn, jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka. Hur vet man om man är redo? Är man någonsin helt redo? Ska man våga satsa nu? Jag VILL ju ha barn! Sambon har i alla fall stuckit hem till sin syster och kommer inte tillbaka förrän jag ger honom ett svar...
Jag förstår precis att du har ångest just nu. Bara du vet vad du innerst inne vill. Det är ju inte bra att skaffa barn under press.
Å andra sidan är man aldrig helt redo för barn.
Jag känner igen mig i din man, för jag gav min man ett ultimatum innan vi skaffade barn. Han hade bott utomlands en tid (men vi var fortfarande tillsammans) och sedan ville han flytta hem till Sverige igen. Jag sa ok, men var ska du bo? Du kan inte bo här om du inte vill bilda familj. Det tog 2-3 dagar, sedan var han redo att bilda familj. En månad senare var jag gravid. Han har älskat varje dag som pappa och är en helt underbar och fantastisk förälder. Vår relation har också blivit betydligt bättre sedan vi blev föräldrar (förutom det första året...) Han hade stretat emot att bli förälder i flera år innan det äntligen vände.
Så ibland funkar ultimatum, även om det inte är särskilt kul när det händer. Man måste förstås vara beredd att släppa taget om den personen då och det verkar ju din man vara nu. Han har kommit till ett vägskäl, där önskan om ett barn är starkare än önskan att vara kvar med dig. Nu är det upp till dig.
I vårt fall handlade det mycket om min mans egen barndom. Han hade ingen rolig start i livet och var väl osäker på om han kunde tillgodose ett barns behov på rätt sätt.
