Sluta luta dig mot ditt ex och hitta styrkan i dig själv. Du kommer i längden gå under av att jaga någon som inte vill bli fångad.
Du är vuxen. Du behöver bli stark i dig själv. Hur ska du lyckas med det? Vet du nåt sätt?
Visst skulle jag kunna gå på mötet själv.
Jag tycker bara att det är förkastligt hur en människa kan förändras när hjärncellerna kryper ner i kuken. That's all.
Nu uppstod dock ett annat bekymmer; detta är efter barnets tid på förskolan, vilket betyder att barnet måste lämnas hos någon alternativt att någon kan vara med barnet på förskolan under tiden som jag är på mötet.
Och nej, jag kan inte dela på mig.
Nu handlar det inte längre om "kan du vara snäll att komma och delta på mötet", utan nu handlar det om "du måste komma och ta mötet så att jag kan ta barnet under tiden", alt. "du måste komma och ta barnet under tiden medan jag är på mötet".
Och nej, det finns ingen släkting eller liknande som kan hjälpa till med detta. Släkten bor alldeles för många biltimmar bort och vi är relativt nyinflyttade och känner ingen som jag bara kan lämpa av barnet hos.
Pappan är ledig flera veckor i sträck. Han har inget schema på jobbet utan blir utkallad då och då. Jag förväntade mig att pappan skulle kunna komma på mötet, OM han inte är på jobb.
Jag har frågat pappan om han kan någon annan dag, men han säger att han inte kan planera så långt (det handlar i grund och botten om att hans tjej plötsligt kan ringa och säga att hon är ledig tre dar i sträck, och då åker han till henne - oavsett om han lovat att vara med barnet eller ej).
Det handlar alltså om hans jävla felprioriteringar. Och framförallt att han sviker sitt barn, gång på gång på gång på gång.
Varför jag ens fick reda på att barnet inte kunde vara på förskolan själv under mötet, var för att personalen ringde strax efter att jag skrivit och postat inlägget här och sa att "då tiden för mötet infaller efter barnets ordinarie tid, så kan vi inte ta ansvar för barnet under tiden du är på mötet".
Jag hade redan tillfrågat pappan, typ minuterna efter att jag fick höra om när datum och tid för mötet var bestämt (detta fick jag veta i tisdags), om han kunde delta på mötet.
Jag ringde pappan precis efter att jag fått samtalet från förskolan och sa att nu är läget lite annat; antingen går du ELLER jag på mötet, då någon av oss måste ta barnet under tiden som mötet är.
Hade förskolan inte ringt ang. detta och vi båda hade dykt upp, så hade de väl förmodligen sagt att någon av oss får ta barnet medan en av oss blir kvar på mötet.Jag anser inte att någon annan, i hela världen, har samma förpliktelser och ansvar för vårt barn, som jag och pappan.
Jag anser att han ska ta sitt ansvar, precis som jag gör, och prioritera sitt barn i första hand.
Jag ryckte bara på axlarna ang. Luciatåget. Barnet räknade ändå inte med att pappan skulle komma (jag hade berättat om Luciatåget för pappan över telefon på kvällen då barnet sov, så barnet visste inte att pappan ens kände till Luciatåget). Även om jag tyckte att det var taskigt gjort att missa sitt barns allra första Luciatåg, så kände jag att det faktiskt inte var hela världen - man får välja sina strider, typ.
Men i detta fall så anser jag att pappan har en skyldighet att ställa upp. Det är allvarliga saker som skett och pappan bör visa att han finns till och bryr sig.
Men skärp till dig!!!
Detta måste ju ses över. Det är ju helt absurt!
Nästan så att jag känner för att göra mig oanträffbar efter nästa umgänge, bara för att få pappan att fatta galoppen.
Fast jag har (dessvärre?) inte hjärta nog att göra så. Dessutom saknar jag barnet med ens som barnet lämnar mitt hem.
Jag kan inte förstå hur pappan kan vara så iskall mot barnet!? Och sedan komma och påstå att han älskar sitt barn - yeah, right!
Du kan inte ändra på pappan, och ju förr du accepterar det desto bättre.
Skriv ett brev där du berättar vad barnet sa och frågar vad pappan tycker att du ska svara.
Lägg inte in några anklagelser eller pekpinnar och försök att inte lägga någon klander i det hela.
Sen lånar du ut barnet en kväll och sätter dig och sörjer pappan som du trodde fanns där, bryter ihop och samlar upp delarna.
Ditt barn behöver sina föräldrar. Du kan inte tvinga pappan, men du kan fokusera på att bli den bästa mamman. Det innebär bla att skippa energitjuvarna, dvs sluta tjata på pappan. Jag förstår att det knäcker dig, men det finns ingenting du kan göra
Du kan inte ändra på pappan, och ju förr du accepterar det desto bättre.
Skriv ett brev där du berättar vad barnet sa och frågar vad pappan tycker att du ska svara.
Lägg inte in några anklagelser eller pekpinnar och försök att inte lägga någon klander i det hela.
Sen lånar du ut barnet en kväll och sätter dig och sörjer pappan som du trodde fanns där, bryter ihop och samlar upp delarna.
Ditt barn behöver sina föräldrar. Du kan inte tvinga pappan, men du kan fokusera på att bli den bästa mamman. Det innebär bla att skippa energitjuvarna, dvs sluta tjata på pappan. Jag förstår att det knäcker dig, men det finns ingenting du kan göra
Mirakel har skett (eller möjligtvis ett samtal från farmorn!?). ;) Pappan kommer att delta under dagen för mötet.
Han var ju dock en väldigt mycket bättre pappa innan han träffade sin nya tjej. Det är väl förälskelsen som florerar, och det är väl det vi alla försöker få honom att förstå.
Han kommer ju att ångra sig grymt mycket den dag det tar slut mellan honom och tjejen, och han inser hur mycket han missat med sitt barn.