Hjälp, hur skall lösa ett enkelt problem!

Nää, finns ingen annan inblandad, och jag har frågat henne VARFÖR hon har problem med att jag dricker, det händer ju inget! Hon håller med, men hon "gillar" inte att se att ex vis mina ögon förändras. Det gör det på alla efter 2 glas vin. Jag har pratat med min doktor, alko test på nätet mm och visat henne att det inte är för mycket. Men hon säger att det inte spelar någon roll, hon tycker det.
Det känns lite hopplöst med hennes attityd, men det måste ju vara starkt rotat på något sätt. Jag vet inte hur vi kommer vidare, jätteknepigt.

Ja, det måste ju vara något sånt. Jag har pratat med henne, men hon säger att hon inte vet något direkt. Men hennes skräck för det är ju stor tydligen. Även om jag lovar att vara mer lyhörd så vågar hon inte. Jag vägrar bli nykterist för hon vill det. Inte för att jag MÅSTE dricka, men jag vill vara fri att göra vad jag vill.
Om jag vore ett alko kunde jag förstå, men inte i denna nivå.

Från min sida känns det så jävla onödigt, men om hon nu är så känslig kanske det inte går att leva tillsammans. Kanske lika bra att bryta, även om allt annat känns bra. Jag vet inte vad jag skall göra eller tro.
Man undrar hur man kan rubba på hennes ståndpunkt.

Tack Monkii för tipset. Det låter som det skulle kunna vara vägen. Vi kanske skulle prata igenom hur hon vill att helger skall se ut och vad hon skulle gilla. Jag gillar faktiskt och sitta och dricka vin, prata osv. Vi har en underbar uteplats med pool o hela kitet. Helt underbart att sitta där på ljumma sommar kvällar dricka vin och prata. Hon gillar det också, men förmodligen bara typ 2 glas vin. Jag vill gärna dricka mer, och det är väl där det skiter sig.
Det kanske är så att vi "rutat" in oss i ett mönster i alla år med barn mm, och då glömt bort oss själva.

Jag blir inte heller full direkt. Jag väger typ 95 kg och om jag under 5-6 tim dricker typ 1.5 flaska vin så kanske det syns i ögonen.
Kanske är det inte alkoholen som är problemet, det kanske egentligen är något annat. Hon kommer på middag hit ikväll, skall passa på och ta upp detta och se om vi kommer vidare i det. Det är nog nåt annat.

Det är sant som du säger. Hon var här igår kväll på middag. Vi badade tom tillsammans, hade det underbart. Jag frågade när hon skulle komma tillbaka, och fick svaret att hon "måste" bo ett tag i sitt nya radhus, innan hon kan komma hit igen. Helt sjukt tycker jag. Jag har lovat henne att vara lyhörd om hur jag dricker, men hon säger att hon inte kan lita på mig. (Jag är INGET alko!). Hon är rädd att vi skall vara i samma situation igen om typ 1 år eller så. Samtidigt kramas och kysser vi varandra och hon gråter!!  
Vi har byggt upp en toppen tillvaro här under 20 års tid, men det kanske är så illa att vi inte kan fortsätta bo här med familjen. Känns för jävligt. Hennes oro om att det kan uppstå senare kan jag ju bara bemöta med att vi måste prata och lyssna på varandra. Vad mer kan man säga.
Ju längre tiden går, desto längre glider vi i sär känner jag det som.
Helt i onödan, men jag vet inte vad jag mer kan göra.

Nej, mina vanor har inte ändrats nämnvärt på 20 år. Och som sagt, jag är inget alko. Under den stormiga hösten har jag inte druckit alls mycket. Det är något jag gör när det är trevligt.
Jag tror det är något annat underliggande, detta var bara droppen som fick allt att rinna över. Hon har nog blivit otolerant mot mig. Jag tycker mig höra henne nämna massa andra fel, som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro var något att bry sig om. Jag tycker hon är "hänsynslös" mot mig.
Tyvärr har hon nu flyttat ut, vi sover inte längre tillsammans. Jag känner redan att jag håller på att utforma en ny "vardag" där hon och barnen inte ingår på samma sätt.
Samma sak för henne förmodligen.
Frågan är om man hittar tillbaka? Och hur länge vill man det. När den nya vardagen med rutiner är på plats, vill man ändra i den då?

Känns för jävligt, jag driver ett eget företag, hon har fått lön av mig i typ 15 år, så hon kunde ta hand om familjen och jobba så mycket hon hade lust med. Jag har kämpat som  en galning under åren, och så blev det så här! 

Ja, jag är typ 99% procent säker att ingen annan finns inblandat. Det är nog bäst att lämna henne ett tag. Men det där med alkoholist:
*Varje helg VILL jag äta god mat, och gör det!
*Varje år VILL jag åka utomlands, och gör det!
*Jag VILL ha en ny bra bil, och har det!
*Varje vinter VILL jag åka skidor i Åre och gör det.
*1000 andra saker jag vill och gör....

På helgen VILL jag dricka vin till middagen och kvällen, och gör det. 
Men tydligen går inte det. Jag har inga problem med att avstå det,
men jag tycker det ingår i det "goda livet". Hur mycket skall man anpassa sig för att fungera med en annan, hur mycket har jag rätt att belasta/begränsa henne för hennes fel och brister? Detta är ju personligt, men det känns som hon är i någon kris av något slag. Inget har ju direkt förändrats på 15 år, och eftersom hon nu senare börjar dra upp annat så känns det som hon "känner efter" väldigt mycket. Men skall man leva i ett förhållande måste man ju vara tolerant i någon mening. 
 

Jo, vi skall fira jul ihop. Jag tror också detta är dödsryckningar. Jag har stått med öppna armar i 1,5 månad nu, men jag börjar faktiskt tröttna. Hennes nya vardag kommer bli väldig annorlunda, upp 04:30 på morgonen, noll fritid och pressad ekonomi på sikt. Fattar inte att hon väljer det livet.
Barnen, 16 åring (kille) verkar inte bry sig. Men jag tror på sikt att de kommer att se en skillnad att bo på 90 kvm istället för 300 kvm med fiber pool och hela kitet, som dom är vana med. Mellantjejen är sur hela tiden, hon är 14, kanske typiskt, men både mamman och jag har svårt att nå henne. Ibland hör jag henne säga att det är bra att vi skall skilja oss. Hur fan kan ett barn tycka det?
Minstingen 11, år önskar att detta aldrig hänt. Kramar nervöst oss både hela tiden för att visa sin ömsesidiga lojalitet.

Men den är inte så viktig, den ingår i det "goda livet". Jag har också slutat med "goda livet" i denna process och dricker inte alls, det är ju inte så trevlig längre. Det sjuka är att trots att jag/vi inte längre dricker på det sätt hon ogillar, så säger hon att jag MÅSTE inse att det är fel att tycka att det ingår. Jag måste lägga band på mig själv, detta tycker jag är lite för mycket begärt.

Min kompromiss till henne är att jag sagt att vi skall lyssna på varandra och respektera varandra, inte skita i vad den ena tycker. Hon släppte detta som en bomb utan förvarning, man kan inte göra så. Och visst, jag kan helt sluta med vindrickning, men då har jag en del tillrätta lägganden åt henne också. Ett sånt förhållande blir ju inte bra.
Det kanske är så illa att vi inte kan fortsätta, Man måste ju samtycka om ett förhållande skall fungera.

Skall för första gången hem och sova i hennes nya boende idag, så kärleken är det ju inget fel på. Jag kommer bli väl bemött på alla sätt, detta är helt sjukt. Det måste snurra mycket i huvet på henne, "kvinnor är som kemi" sa min kapten i lumpen, han hade jävligt rätt.

Jo, du har helt rätt. Jag känner att det kommer bli en livsändring efter detta. Det ÄR inte sunt att ständigt njuta av allt man vill. Jag skall öppna ögonen och istället hitta på ny saker som jag uppskattar, sånt jag aldrig gjort förr. Faktiskt att alltid äta god mat, oxfile kan bli ut tjatat. Jag skall börja laga mat som jag fick som barn, inte för jag vet varför men bara för att ändra. Försöka hitta andra saker som förgyller tillvaron. En kompis sa att "jag har för lite motstånd", behöver inte anstränga mig för att leva gott. Jag skall använda detta för att hitta vägar i tillvaron.
Kul är att efter ha sovit hos henne i natt, med natt gympa, så känns det faktiskt som en slags befrielse i tillvaron. Jag har henne när jag/vi vill, men också en nyvunnen frihet att ex resa till Florida om jag har lust. Kanske blir den nya vardagen bättre än den tidigare. Finns utrymme för lite bus- och stök- liv nu. Det känns faktiskt kul. Så illa kanske inte detta är!