BF september 2015!

+4,2 från inskrivningsvikten, men har utöver det gått upp de tre kilo jag tappade efter inskrivning, när jag inte fick behålla mat och dryck. Vid inskrivning hade jag iofs redan gått ner två kilo sedan ägglossningen, så den officiella viktuppgången kommer kanske inte ha så mycket med verkligheten att göra. Är 20+5.

Cravings har varierat: saltgurka, sill, sushi, saltlakrits, sötlakrits... Uppenbarligen saker som börjar på s. Fast frukt i allmänhet är jag också ofta sugen på. Just nu handlar det mest om att jag är hungrig jämt. Klarar inte att vara hungrig för då kommer illamåendet tillbaka.

Jag ÄR verkligen en föreningsmänniska, om det gäller föreningar jag har stort intresse i. Å andra sidan känner jag inte att jag är huvudpersonen i föräldraledigheten. Det är ju barnet och i början behöver barnets behov få styra extra mycket. Tror att den första tiden bör präglas av lugn och ro för barnet och antagligen kommer vi föräldrar känna liknande behov. Förmodligen förändras vi som människor när nya prioriteringar hamnar i fokus.

Det jag försöker trycka på är att om vi ser till spädbarnets behov av en harmonisk tillvaro blir det lättare att avfärda pressen att man ska göra ditten och datten. Föräldrarna har ansvaret och rätten att läsa av sina barns behov, t.ex. av ökad eller minskad stimulans. Då är det faktiskt skit samma om grannens, kollegans eller svägerskans barn hade andra behov.

Man kan ju nöja sig med att tacka för tipset, men poängtera att man bara planerat det nödvändigaste för den första tiden. Resten tar vi i takt med att vi lär känna vårt barn.

Jag tror jag önskar bad innan om jag hinner (trivs i viktlöst tillstånd), samt sterila kvaddlar eller akupunktur samt lustgas. Dessutom vill jag nog stå upp eller på knä så tyngdlagen jobbar med mig.Nåja det är ju bara önskningar. När jag väl ligger där kanske jag inte står ut utan EDA och då får det väl bli det. Eller snitt?! Bara det kommer ut ett barn.

22 dagar kvar till 99 dagar. Det får bli nästa milstolpe .

Äter inte järn, men tröttheten har blivit värre, så jag antar att provtagningen nästa vecka kommer visa att jag behöver det.

Låg högt (till och med för högt) i ferritin (lagrat järn) i början, så därför har vi avvaktat.

Lizanilander och Sopp, ett problem med grav.depression är väl att man dessutom känner sig misslyckad, ovanlig och konstig, för att så få vågar blotta sådana känslor, men ändå är det upp till var tionde gravid som har liknande besvär. Inte så väldigt ovanligt alltså.

Tyckte att denna artikel på dn.se var intressant: mobil.dn.se/insidan/deprimerade-gravida-far-hjalp-pa-natet/

Hoppas du får det stöd du behöver, Sopp. Liza, är det bättre denna gång?

Har du kollat in namntrådarna här på FL?

Är ni ute efter något vanligt/ovanligt, släktanknutet/nytt, ska det passa med några andra namn i familjen? Vilken känsla är ni ute efter?

Vi tänker vanligt namn, gärna släktnamn från äldre släkting vi aldrig träffat. Vi inspireras av släktforskning som jag och sambons pappa gjort på bådas sidor. Tidlöst namn hellre än trendnamn.

Är du lång så kan ju det vara en förklaring?

Äsch, bli avis du. Här är alla känslor tillåtna.

Och 7 kg efter 25 veckor låter ju strålande.

På jobbet säger kollegorna"åh , vad kul, nu syns magen verkligen", vilket jag håller ned om. I går på en födelsedagsfest träffade jag andra som sa att jag såg liten ut för att vara 24 fullgångna veckor. Jag svarade att jag låg mitt på SF-kurvan (vilket BM sa att jag skulle göra, även om kurvan börjar i v 25).

Det stör mig inte personligen, för känslomässigt (just nu) ser jag det som harmlös omtänksamhet, men gjorde att jag insåg att EN människas kommentar faktiskt bara bygger på den personens förväntningar och föreställningar. Även på om man ses dagligen, för kollegorna ser ju senaste tidens växtspurt.

Sedan hade jag en klänning igår med lite rakare skärning, vilket nog gömde magen lite. Dessutom känns magen olika stor och rund beroende på vad jag ätit och kroppsposition.

Alltså, om du/jag/vi tar illa vid oss av storkekskommentarer kan vi ju ha den stora åsiktsbredden i åtanke och istället lita på fosterrörelser och SF-mått. Till och med vårdutbildade har fördomar ibland. (Samt gnälla här vid behov )

Samma här. En kramp i själva livmodermuskeln även vid lättare ansträngning som att lyfta tvättkorgen. Känns som en amerikansk fotboll i magen. Om jag vilar är det bara en gång i timmen, men jag vill ju inte vila jämt.

Pratade med BM och hon sa att nu i v 27-29 blir det lite mer av detta slag. Allas livmödrar tränar sammandragningingar inför förlossningen nu. De som är smala innan graviditeten kan känna lite mer var hennes erfarenhet. Jag hann ju aldrig kräkas mig ner till undervikt under första trimestern men det var inte långt ifrån.

Det viktiga för henne var att det inte kändes som mensvärk, att det inte kommer blod och/eller fostervatten, samt att det går över vid vila. Jag lär dock smita från väldigt mycket hushållssysslor och lekar under midsommar.

Håll er borta från Små Grodorna, tjejer!