Sopp skrev 2015-05-21 11:10:56 följande:
Ja jag tror det. Jag känner redan nu att de negativa känslorna tar över mer och mer för varje dag som går och att den där hopplösheten börjar smyga sig på. Känns så otroligt tråkigt att jag inte kan känna den där lyckliga graviditets-känslan och det känns verkligen surt om jag inte kan anknyta till nästa barn heller från början. Man hör ju om alla andra som tycker det är den mest otroliga känslan i världen att få se sitt barn för första gången, kan inte hjälp att känna att det nog är något fel på mig även om jag vet att det inte är helt ovanligt att känna som jag gör
Förlossningen i sig är jag inte alls orolig för, den tycker jag flöt på bra förra gången även om den tog lång tid. Den här gången ska jag be om epidural tidigare! Förra gången envisades jag med att jag inte skulle ha den tills det inte gick längre eftersom jag slutat öppna mig
Den där lyckliga grav+mamma-känslan infann sig då rakt inte hos mig med sonen heller ska jag tala om, jag undrade om det var nåt fel på mig som inte kände"ååååh detta är det mest underbara som nånsin hänt!!! Vad jag njuter!" När folk sa: passa på att njuta nu......då ville jag ge dom en käftsmäll. Sonen sov MYCKET dåligt och lite, hade kolik, magproblem (hård i magen), misstänkt mjölkproteinallergiker och ville inte bli ammad. Nu däremot är det underbart, men det var det inte då. Men kanske mer vanlig än man tror att folk INTE känner de där fantastiska känslorna, fast det pratas inte om det för det kan man ju inte. Folk rynkar pannan när jag säger att jag började jobba några få timmar när sonen var 5 månader, men jag höll på att bli ras av att gå hemma i skrik. De få timmarna var semester för mig. och antagligen min räddning.
Klokt att ta tag i det redan nu så man kan bearbeta och ställa in sig mentalt, även om man kanske ändå inte kommer uppleva det där glädje-ruset. Eller så blir det helt annorlunda, det får vi se :)