Min fru vill, men inget händer

För att jag kommer ihåg hur bra vi har haft det tillsammans och jag går (överoptimistiskt?) omkring och tror att om jag bara hittar det där magiska tricket som öppnar knutarna så får jag tillbaks henne som hon var.

Kanske lite "koka groda"-metaforen. Hur långt ska man sen gå innan man bryter upp en familj med tre barn? Jag anser inte heller att "fram med muttan eller så flyttar jag" är riktigt en vuxen approach. Jag har föreslagit parterapi tidigare men hon var inte så taggad på det, kanske jag borde fara på terapin ensam(?). Låter lite löjligt det också.

Det är ju helt klart att den enda *konkreta* saken som jag helt själv kan göra för att förbättra mitt sexliv är att ta ut skilsmässa (dock finns det ju ingen garanti men saken är i alla fall i egna...händer). Vi lever i ett fritt samhälle och så länge man inte tänker på dom emotionella konstnaderna för barnen etc så kan man ju göra vad man vill.

Jag vet att jag måste ställa "hårt mot hårt" men så länge som min fru antar att jag inte är färdig att verkställa ett ultimatum så är det ju mest tomma tunnor som skallrar. Dom flesta problem i världen kan lösas med algoritmen

1) Identifiera ditt största problem
2) Lös det
3) Om du inte är lycklig, hoppa till 1)
4) Lycka!

Verkställandet är sen en annan sak

Det kan ju hända att jag är naiv men jag skulle vara *mycket* överraskad om min fru skulle vara otrogen. Jag tror på det hon säger att sex inte är så viktigt för henne.

Jo, jag tror nog att av dom män som klagar på att dom får för lite sex i sitt förhållande skulle 99+% vara nöjda om sexet skulle komma från sen egna (villiga) partnern

Klart att jag kommer att göra det - det skulle vara orättvist mot den andra att inte få en chans att få veta vad ens handlingar har för konsekvenser samt få en chans att jobba fram ett sätt att undvika det. 

Min fru gör ett lysande jobb i att "driva vardagen på sitt sätt" och jag vet att jag i hennes ögon aldrig (per definition) kommer att få det lika smidigt. Klart att jag får det att får det att fungera på *mitt* sätt.

Kanske är jag på någon nivå rädd att om jag på något sätt lyckas få ner hennes stressnivå (OK, jobbet hennes kan jag ju inte påverka) så att hon inte längre kan ta till det så finns det bara kvar "för att jag inte bara vill".

Jag tycker att det är lite fel ställe att börja eftersom det ganska effektivt utesluter alternativet att fixa förhållandet. Jag håller mig nog i skick och hade inte svårt att få kvinnligt sällskap före jag träffade min nuvarande fru. Jag har aldrig riktigt förstått det där att man ska förbereda följande skede redan under ett pågående förhållande. Många skilda män skulle må gott av att bo en tid ensam.

Kanske det där med livslång monogami bara är ett misslyckat experiment för mänskligheten som kommer att gå förbi? Dom samhällen som klarade sig tillräckligt långt för att utveckla religion och lagar som knöt en kvinna vid en man utan att mannen varje natt behövde vara rädd för att grannen stod där utanför grottan med en klubba för att ta henne klarade säkert sig bättre än dom andra. Eller kanske gruppen hade seriemonogami och dom böt partner efter 4-5 år sen när barnen började klara sig själv?

Klart att jag inte väntar mig en standardsvar, män är såpass lösningsorienterade i sin problemlösning att det här problemet inte skulle finnas längre om det fanns nåt entydigt svar. Och klart att det ska kommuniceras - om förhållandet tar slut för att man vill prata om problem så är det nog till det bästa.

Dock om min teori om kvinnans undermedvetna sexualitet stämmer så är kommunikation om saken per definition bara kommunikation om sakerna som täcker det undermedvetna. "Ska vi sätta oss ner och diskutera varför din favoritfärg inte längre är grön och hur du tycker att vi ska kunna jobba fram den igen"?

"sex är som en prutt, om den måste tvingas fram är den troligen bajs"

(finns det nån editeringsfunktion på forumet, irriterande att skriva nytt inlägg i onödan?)

Angående diskussionen om den gröna favoritfärgen så är det kanske så att kommunkationen är ett självändamål? Om sexet blir bättre efter ökad kommunikation så beror det endast på att kvinnan anser att kommunikation är per definition bra och så blir sexet bättre? Så det finns större chans att grönt blir favoritfärgen fast man pratar om grönt gräs och grön nallebjörnar huvudsaken *att* man kommunicerat *nåt*? 

Hur är det med kvinnorna i tråder som anser sig ha ett bra sexliv, är ni alla på "andra varvet" med en ny man, har barnen redan vuxit upp eller har ni lyckats hålla igång sexlivet även då barnen var mindre? Ibland får man en känsla av att man under småbarnstiden lever i samma skyttegrav som den andra men man är bara upptagen av att överleva. Sen när kriget är över så är det bara att hoppas att man fortfarande känner den andra såpass bra att man vill fara hem tillsammans och inte till skilda hem. "För barnens skull"-förhållande är ganska ofta "På grund av barnen"-förhållanden, tror jag.

Jag skulle anta att pratet om sex blir vanligare när personerna i det nya förhållandet är lite äldre(?)

Personligen skulle jag blir nöjd om min fru skulle på något sätt visa vad hon vill i sängen, vad som är extra skönt etc. Nu kommer det bara irritatation när det något som är fel, obekvämt etc. Vilket ju är lite konstigt med tanke på att hon kör micromanagement på allt annat i hushållet. Hon tycker inte om att jag smeker brösten (ömma) eller att jag använder fingrar eller tunga där nere (kittlar). Hon har tammefan en Ferrari som hon använder för att köra till mjölkbutiken!

För övrigt tror jag att myten om att kvinnan skulle aktivera sig sexuellt vid 40+ är en myt som dom berättar män för att dom ska ha nåt att klänga fast vid, typ sådär som himmelriket för martyrdöden i Islam Biologiskt är det väl föreståeligt.