Får panikångest av min väns son.

Hej!
Jag har haft ett stressigt år, pluggar 100% på distans samtidigt som jag är hemma med två små barn under 2 år. På senaste tiden har sömnen uteblivit flera nätter och det har resulterat i att jag fått panikångest varje gång någon av barnen gråter och min sambo får komma och ta över. Jag blir stel som en pinne och vet inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag under julen fått vila mycket tack vare att älsklingen har tagit barnen och jag känner mig nästan helt bra igen.
Men vi har en ensamstående vän som har en son på 8 månader, hon har det rätt tufft själv då hennes son är en riktigt skrikunge. Han låtsatsgråter så fort han inte får som han vill och hon låter ju såklart honom göra vad han vill. När hon sitter med honom vid matbordet så kan hon låta honom slänga sig över min mat och låta honom kladda omkring i den. Förutom att jag är extremt känslig och skulle inte ens tycka det var trevligt om mina egna barn gjorde så, så tycker jag det är otroligt otrevligt. Hon kan komma hem till oss och låta honom skrika tills nån av oss plockar upp honom och vi blir helt plötsligt trebarnsföräldrar. Hon är medveten om hur jag mått på sistone och jag har sagt att jag även får panik när hennes son gråter och gnäller, men hon verkar inte bry sig.
Nu ikväll var hon här med honom och han bara skrek, och hon klagade på att hon mådde dåligt osv, och allt jag kunde tänka på var att jag fått tillbaka panikångesten, att det är hennes son som gör mig deprimerad och får panikångest. Imorgon ska dem vara här och jag vette 7ton hur jag ska orka, jag mår så dåligt just nu att jag bara vill ta mitt pick och pack och springa ifrån alla barn och allt skrik och bekymmer. Kommer såklart inte göra det, men jag mår fruktansvärt dåligt och vill bara försvinna. Känns så dumt när jag knappt klarar av att ta hand om mina egna barn och sen slänger hon alltid över honom till mig hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag säga detta på ett bra sätt? Eller finns det ens något bra sätt?