Leva med en tillbakadragen man? Står man ut? Lång text

Jag har träffat en genomsnäll man som är väldigt lugn, något introvert men inte direkt blyg.

Jag undrar hur det är att leva med en man som inte är särskilt öppen och ganska "neutral" i sitt sätt att vara, visar inga direkta känslor?

Jag är själv åt det introverta hållet men är öppen och social och glad när jag träffar nya människor, jag visar om jag är glad eller ledsen eller arg.

Den här mannen är vad jag förstått väldigt duktig på sitt jobb, han har två jobb varav det ena är rätt så auktoritärt. Jag har sett honom när han arbetar och då är han en helt annan människa jämfört när jag träffar honom själv, han lever upp på ett annat sätt och ser väldigt självsäker ut. När vi ses så blir han väldigt tyst, lite försiktig, trevande och tafatt. Vi har setts i 2 månader, ca 1 gång per vecka ibland 2 gånger. Det var han som bjöd ut mig första gången och ville ses ofta i början. Han var inte så jätteintrovert då utan det känns som han blir mer och mer tyst och försiktig för varje gång.

Vi hade sex först efter 6-7 dejten och han har aldrig varit "på" mig. Jag har frågat honom om det och han svarade att jag inte verkade vilja ha så mycket kroppskontakt så han ville inte pressa mig utan väntade ut mig tills jag var redo. Det gäller alltså all typ av kroppskontakt.

Vi har redan haft det lite svajjigt då jag har haft svårt att tyda honom och tog hans neutralitet som brist på intresse. Vi har dock pratat igenom det och kom fram till att det är jag som missuppfattat i kommunikationen. Jag är troligen mer analyserande än vad han är och borde lyssna mer på det han säger, att han är okomplicerad. Problemet ligger i när vi ses, det är som om att vi alltid är som på dejt 1 eller 2, jag kommer inte djupare in på livet på honom och han är fortfarande lite försiktig när det kommer till att spontant ta i mig. Om jag tar i honom så är han inte avvisande, men jag känner mig avvisad om han inte tar initiativ vilket han aldrig gör förens jag tagit första steget. Jag kan inte pussa honom spontant eftersom han är mycket längre än jag så jag når inte upp, därför uteblir den biten från min sida.

Han kommer oftast hem till mig, jag har inte varit hemma hos honom ännu och jag misstänker att han inte är så bekväm ännu...men jag hoppas att han ska bli det för det börjar bli jättejobbigt..han har fått så lång tid på sig nu att visa vad han går för. Han verkar genuint tycka om mig, han tycker om att umgås med mig säger han, men vi hinner inte ses så ofta pga hans arbetstider (skift, natt och extra).
När vi har haft sex och jag tittar på honom så ser det ut som om jag typ kommit på honom med att göra något förbjudet, inte att han skäms men att han ser ut som om han precis ätit upp den sista kakan utan att fråga om lov ;)...han verkar väldigt hämmad efter sexet och tar gärna på sig shortsen och t-shirten direkt, men ligger gärna och myser efter. Han vill alltid ha täcket på när vi har sex, kanske han fryser? Lampan är oftast släckt för att han släcker den.

Varje gång vi kollar på film och jag tar fram kuddar, filt och gör plats till honom så är det som att kolla film för första gången tillsammans alltid..han verkar lite nervös men han ligger bredvid mig, jag tar på honom men han vågar knappt röra sig och jag känner hur hans hjärta bultar på för fullt.

Jag vill komma in i vardagsrutiner och veta vart jag har honom, vad han tycker om, vad han trivs med utan att behöva fråga varje gång...så fort jag frågar om det är något han vill ha eller om han saknar något så är det "alltid bra" och väldigt, väldigt artig. Jag trodde han skulle bli lite mindre hämmad efter att vi hade haft sex, men det blev inte så. Istället känner jag mest sorg och har dåligt samvete för att jag är beredd att ge upp honom pga detta.

Men hur länge orkar man? Ska jag vänta ut honom och se om det blir någon djupare kontakt, om han blir mer säker på sig själv och om han blir mer bekväm? Jag vill inte ha det som "the 50 first dates" ;)