åttaåring falskanmäler oss åt sin mamma
När åttaåriga bonusdottern kommer tillbaka hem till oss från sin mamma så börjar helvetet. Hon är där förlängd varannan helg. Hon säger emot allt, hon hotar, hon kan inte ta ett nej. Hon beter sig respektlöst mot barn i hennes egen ålder samt vuxna. Hon kastar saker och smäller i skåp och dörrar. Hon förväntas sättas på en piedestal och få allt hon pekar på i affärerna. Hon gnäller och ska spela vuxen. Hon säger otrevliga uttryck som hon inte lärt sig hemma hos oss och hon ljuger om allt, stort som smått. Hon har en frånvänd självbild och är perfekt i hennes ögon, hon gör aldrig fel eller säga dumma saker även om människor i hennes omgivning blir ledsna på hennes beteende. Hon har fått tvångstankar som sin mamma och som styr henne och indirekt vår planering i vardagen. Hon visar ingen empatiförmåga och får hon inte som hon vill gråter hon efter mamma på kvällen. Får hon inte som hon vill hotar hon med att hon ska gå till skolan och berätta hur dumma vi är mot henne. Hon lyfter inte ett finger hemma och lyssnar inte och kommer inte om någon ropar. Hon visar inget intresse och respekt när hennes släkt träffar henne och vill skämma bort sitt barnbarn/kusin. Vi vet att hennes mamma lär henne att bete sig såhär hemma hos oss.
Hon har vid flera tillfällen under förra året gått till sin fröken och pedagoger samt skolsköterska för att ljuga om att pappa slår henne och att jag som bonusmamma är elak mot henne. Hon har blivit förhörd av socialtjänst ett flertal gånger och varit med om ett polisförhör och hon verkar tycka det är spännande och älska uppmärksamheten. Hon berättar inte ett ljud om detta för oss när det väl har skett. Enligt soc-handläggare har hon berättat saker som att vi är dumma mot henne, framförallt hennes pappa. Han är dum och låter henne inte leka med ipaden just när hon vill. Enligt henne så tar han tag i hennes jacka och trycker upp henne mot väggen och skriker och svär mot henne. När hon beskriver sin mamma så är hon bäst, de gör roliga saker, hon får göra som hon vill och hon vill vara mer med mamma. Hon berättar inte att hennes pappa skjutsar henne till kompisar, ordnar klassfester, skjutsar henne på fotbollscuper och träningar flera gånger i veckan. Hon berättar inte att hon har ett eget rum hos pappa som hon själv har inrett och regelbundet får leka med kompisar, får bestämma mat hemma och vara med och baka, leka med oss hela dagarna. Att hon alltid är i centrum hemma hos oss. Om hon så gärna vill vara hos sin mamma och behandla oss på det här sättet så tycker jag att hon ska få flytta till sin mamma som vi vet inte bidrar med hälften av hennes vardagliga barnbehov. Jag orkar inte gå runt och tassa på tå för den här tjejen, gå runt med en klump i magen över att min sambo ska bli anmäld för att hans dotter ständigt ljuger om oss. Det har räckt med att hennes mamma ständigt anmäler och förtalar oss. Gå runt med en klump i magen av att min sambo säkert kommer få sitta häktad för att han snart kommer bli misstänkt för ännu grövre brott.
Detta tär på oss, det tär på orken, det tär på familjen. Det tär på motivationen att försöka bygga upp en relation med det här barnet igen. Hon hade en underbar relation med sin pappa för ett år sedan, även med mig. Hon har alltid bott nästan heltid hos sin pappa på grund av hennes mammas bristande omsorg och hennes ständiga vårdnadstvister. Sedan ett år tillbaka så är relationen med barnet som bortblåst. Hon gör exakt det hennes mamma säger att hon ska göra och mamman vill helt plötsligt ha sin dotter igen. Lika barn leker tydligen bäst. Bonusbarnet ifråga är åtta år gammal. Ska sambon släppa henne till sin mamma för att skydda sig själv och sitt eget liv och hoppas på att hans dotter när hon blir äldre kommer att komma tillbaka och förstå varför pappa gjorde som han gjorde?
Jag kan tillägga att alla misstankar avskrivs från oss hela tiden, men det slutar inte och vi går igenom detta om och om igen så fort en ny anmälan dyker upp, det är inte ett värdigt liv min sambo har. Barnet ifråga kan inte heller må bra av detta i slutändan. Jag stöttar min sambo i vad han än väljer att göra men jag vet att han kommer kämpa in i det längsta för sin dotter. Frågan han ställer sig hela tiden är att kommer dottern må bättre av att han lämnar henne till mamma så att hon slipper komma ikläm hela tiden? Att han sväljer sin stolthet som pappa och gör det dottern verkar vilja genom att hon ljuger och anmäler oss?