Funderar på en 4:a?

Funderar var namnet. Än så länge är det funderingar. Lite på nivå, jag till min man: "om det nu skulle bli en till, vad skulle vi då ha för bil?" Han svarar genast genom att visa en bil på blocket, haha. Han har ju uppenbarligen funderat på det.

Men vi är lite osäkra ändå. Å ena sidan har vi 3 fina barn som förtjänar allt de kan få, och ett barn tar ju rent krasst av de andras resurser. Sen så bor vi trång som det är nu osv osv. Å andra sidan så är vi vana att bo trångt, att kärleken är så mycket mer än det materiella och kanske det är "onödigt" att vänta.

Jag vet inte. Jag skulle nog inte aktivt försöka passa in äl. Men vi använder inte heller något skydd mer än avbrutet (och nu sist blev det inte ens det)

Mina föräldrar skämtade om att vi absolut inte behövde en till unge (helt utan att veta att vi tänkt tanken) så jag vet vad du menar.

vi har redan en sju-sittsig bil så det är inget problem. 
jag tänker ju precis som du att det kommer att bli mindre tid för de andra barnen, givetvis men samtidigt tror jag att mina tjejer skulle tycka det va kul och vilja "hjälpa till" mycket. nu fyller ju yngsta tre år och kan det mesta själv så som att klä sig och är snart blöjfri.

vi bor i ett bostadsrätts radhus så nog finns det yta men alla kommer inte få eget rum, dock delar mina tjejer rum idag så de ändå vill sova med varandra, har de alltid gjort!
gjorde en abort 2013 då jag blev gravid trotts att jag åt minipiller så då satte jag in en spiral, det va helt enkelt inte tid just då! vi har haft en rätt tuff period kring vår son med mycket stress men vi mår bättre nu.

Min man jobbar som sjöman och är borta 6 veckor men är då hemma 6 veckor sedan. 
Min mans åsikt i det hela är att tar du ut spiralen så kommer jag ändå inte kunna hålla mig borta från dig. tror att han skulle nog gå med på ett till barn för att jag vill isf.

jag är ju borta mycket från jobbet då det blir vabb, läkartider, bup, habben, skolmöten ja you name it!! när min man är borta jobbar jag 75%.

jag är väldigt kluven!!

Jag har 4 barn. Vår son 3,5år har också autism. Har fått kommentarer med ALLA barnen. När jag väntade fjärde valde jag att skita i vad folk sa. Mitt liv mitt val mina barn. Jag lägger mig inte i andras liv så varför har andra rätt att lägga sig i mitt?! Sen är det inte så stor skillnad på 3 och 4 barn. Man har redan händerna fulla liksom. ????

Vi har börjat fundera också ...men jag vet inte tvekar lite känner lite kommer vi att ha tid pch ge alla barnen den tid och uppmärksamhet dom förtjänar. Är väldigt sugen men kluven. Min man har sagt vill du så kör vi på .... så det är upp till mig.

Vi har plats och ekonomi för 4a men jag vet inte... ena dagen känner jag ja nu kör vi! Men sen nja jag vet inte ...

En till som funderar...

Har 3 barn. Ny sambo, förlovad. Har barn varannan vecka. Bor med sambon i en 2a...

Båda vill ha en 4e...

Men man kan ju inte hjälpas tänka hur ska det gå?

Min sambo har adhd och misstänker att dottern har det med.. inget utrett...

Längtar också efter ett fjärde barn. Sonen som är 5 år har autism. Stundtals är det kaotiskt här hemma och mycket runt hans autism. Ibland flyter allt på bra och då kommer tankarna på ett till barn. Lite orolig för vad omgivningen ska tycka då alla vet att vi ibland har det tufft. Tänker att om man skulle få ett till barn med autism skulle det säkert vara extra påfrestande.  Skönt att höra att det finns fler i liknande situation.

Tboden: min man har adhd (just fått diagnosen) och en av våra döttrar har troligen det med (ska utredas). Efter att fått veta att min man har adhd är vi ganska glada att "bara" ett barn fått det då ärftligheten är väldigt stor.

Jag oroar mig dock inte särskilt för just den biten. Maken är jag ju van vid . Jag räknar med att det är jag som tar största "bördan" och det är ok för mig. Sen om barnet får det med så är vi ju beredda och medvetna.

Något som skrämmer mig är andra sjukdomar. Jag blir 36 i år och riskerna börjar öka, om jag ens kan bli gravid igen. Jag kommer def göra kub och vet redan nu att jag går vidare med fvp om det blir dåligt resultat. Känns lite hemskt men att orka en 4 som är "normal" känns jobbigt nog, spec med ökad risk för adhd. Det är utmaning nog.

Sen så är det det här med pengar, större boende, min karriär som just tagit fart.

Å andra sidan har jag högsta sig just nu pga nystartat företag och det gäller bara ett år till.

Känns lite som nu, eller om ett par år.

Jag har dessutom varit så säker på att jag var färdig efter 3:an. Det är svårt att helt ändra på det, men jag märker hur jag reagerar när jag möter andras bebisar, hur jag börjat fantisera och komma på mig själv med att "hoppas" att det tagit sig. Samtidigt får jag panik....ghaaa!

Flisan79:

Nä jag oroar mig väl inte så mycket över det heller, som du skriver, jag känner min sambo och klarar ju av honom. :) Trots att han inte medicinerar.
Dottern skulle jag vilja ett svar på, för jag tror det skulle kännas lättare för alla om vi visste så att säga.

Jag fyller 39 i år.. vågar man en säga det... shit börjar bli gammal så vem vet, kanske inte ens kan få fler barn.. 
Har alltid gått fort med de andra tre, men nu är det som sagt var en ny man och nya förutsättningar. Men hoppas som sagt var att det tar sig snart :)

40 känns så gammalt att få barn, men å andra sidan är det ju rätt vanligt i sthlm, så man är ju inte ensam så att säga.

Boende situationen tär dock på mig. Skulle egentligen vilja hitta ett större boende innan det är dax för en 4e men det är mycket som ska klaffa, främst då ekonomiskt...

Vad spännade , vad har du startat för företag? Var finns du och hur gamla är dina barn?

Tboden:

Min man medicinerar inte heller...än! Vi får se hur han reagerar på den då han kommer få prova det under våren. Vi har varit tillsammans snart 17 år så det blir bara bonus om det fungerar lite grann.

Åldern i sig har jag inget problem med. Som du säger så är det vanligt här i Stockholm (bor i Stockholm söderort, Farsta). När jag med det tidigare barnen gått i mammagrupper har jag varit bland de yngre och många varit runt 40, även som förstagångsmammor.

Sitter ju i väldigt lika sits med boendet. Vi bor i en trea på 75 kvm så det är redan trångt. Sen så finns det inte några större lägenheter just här nära och eftersom att äldsta tösen börjat skolan här så vill jag inte gärna flytta så långt. Alternativet är att köpa, men det är ju så j-la dyrt.

Jag har sent om sider skolat om mig till tatuerare och eftersom att man hyr en stol i en studio så kör man på enskild firma. Jag jobbar för övrigt på "skäggiga damen" i bagarmossen (för den som är nyfiken )

Jag har tre tjejer som är 7, 5 och 3 år.

Var bor du/ni?

viseversa: nä precis, barn är ju det finaste man kan få så jag kan inte förstå varför folk är så negativa! givetvis måste man kunna ge sina barn all uppmärksamhet de behöver men samtidigt så kan dom faktiskt också dra nytta av varandra, när jag växtre upp va vi tre och min syster är det bästa jag har. Sedan tänker jag mig att mellanbarnet inte blir ensamt mellanbarn:)!!

Samtidigt så märker jag att folk kan tycka att det blir jobbigt när vi kommer och hälsar på för att sova över och är så många och det är ju full fart på mina barn. Men som du sa vi har ju redan händerna fulla how bad can it be?