Barn gör inte som du säger, de gör som du gör.

Gräv ner dig... Dum som en tomburk.

Nu tror jag att du tänkte lite skevt någonstans..... .

Du drar aningens absurda slutsatser kring något helt självklart. Barn kopierar äldre förebilder; det är så de huvudsakligen lär. Jag har en 1,5-åring här hemma som ett par sekunder efter att storebröderna gör något kopierar deras beteende. Om de säger att inte ska.....så har det föga effekt . På samma sätt försökte han ta av sig sina kläder igår - utan att någon har sagt ett ord om det. På samma sätt sätter han sig på pottan - utan att någon har sagt ett ord om det. Exemplen kan göras oändliga. Däremot kan han ju inte ta av sig kläderna själv, för att han motoriskt inte är där ännu....kanske inte kognitivt heller. Titt som tätt vill han kopiera, men vi som vuxna hindrar honom för att vi gör bedömningen att det är farligt eller olämpligt för ett barn.

Vad man huvudsakligen menar med "barn gör som vi gör och inte som vi säger" är att om vi säger en sak och gör en annan så kommer barnet att "se" det vi gör. Skriker jag till mitt barn att inte skrika så kommer jag med största sannolikhet få ett barn som själv skriker när han/hon är upprörd. Slänger jag min smutstvätt på golvet i badrummet så kan jag få tjata mig blå om att barnen inte ska slänga sin smutstvätt på golvet. Barn som blir agade agar i större utsträckning sina egna barn etc. Det är liksom inte raketforskning utan självklarheter.

Nej, barn kör inte bil, men det handlar ju huvudsakligen om att vi begränsar dem, inte att de inte vill eller försöker kopiera. Min 1,5-åring springer alltid till bilens förarsida och försöker ta sig in. Min 5- och 7-åring har förstått att det är lönlöst . Barn är ju inte dumma. Däremot är det stor sannolikhet att de själva kommer att köra bil när de får eftersom vi som föräldrar kör mycket bil. 

Du pratar om sådant du inte VILL att barn ska syssla med. Jaha? Vad har det att göra med att barn kopierar vad vi gör istället för att göra som vi säger? Säg den 2-åring som inte vill stryka, använda spisen, såga, tända eld i spisen etc och som kopierar snabbt. Eftersom vi vuxna inte vill att de ska skada sig så hindrar vi dem. Det är ju något helt annat....inte att de inte försöker göra som vi. 

Att barn gör sådant som vi vuxna inte alltid gör - som att hoppa i soffan exempelvis, eller kasta mat på golvet - handlar ju om att små barn håller på att upptäcka världen. Det inklusive det faktum att de inte alltid kan låta bli.....för att det är så förbaskat kul. Fast så är det ju med vuxna också, fast de borde ha bättre impulskontroll . Du låter inte bli att hoppa i soffor och att kasta mat på golvet för att någon har sagt åt dig att inte göra det. Du gör det för att du har levt och deltagit samhället under ganska många år och har lärt av exempel, vad som är socialt accepterat och hur de flesta gör . 

Att barn kopierar det vi gör i oerhört mycket större utsträckning än gör som som vi säger har ju inte heller med gränssättning att göra. Gränssättningen blir däremot bra mycket mer effektiv om vi inte bara säger utan även själva gör. Det är större chans att de faktiskt fortsätter detta även när vi inte längre är en tvingande auktoritet . Barn som får erfara att omgivningen lyssnar och respekterar dem exempelvis kommer med större sannolikhet att lyssna och respektera på andra. De har liksom upptäckt att det är så man gör/det är så man beter sig. Om barn lever i en situation där de kränks och aldrig blir hörda.....ja, då spelar det inte så stor roll hur mycket vi predikar vikten av att respektera andra och att lyssna. "Varför LYSSNAR DU INTE, jävla unge!"  

Men det är ingen uppfostringsmetod. Det är ett faktum. Varken mer eller mindre. Vi kan tjata oss blå om hur de ska vara och göra. När det kommer till kritan kommer de att i stor utsträckning göra som vi gör/som deras förebilder gör om inte förr så efter vi har rätten som vårdnadshavare att begränsa dem.

Men jag förstår verkligen inte hur du resonerar? På vilket sätt tänker du att gränssättning är oförenligt med att vara ett gott föredöme?

 Ja, det räcker tveklöst att vara ett gott föredöme eftersom ett gott föredöme agerar på ett just föredömligt sätt om någon riskerar att skada sig själv eller andra, om någon behöver hjälp etc. Problemet uppstår när vi just inte föregår med gott exempel utan gör på ett sätt och säger att barnen ska agera på ett annat. Det är ju det det handlar om när man säger att barn inte gör som man säger utan som man gör.

 Dina exempel handlar ju i stor utsträckning inte om fostran utan om att skydda och värna. Jag förväntar mig att mina barn kommer att gå på apoteket, köra bil, gå på krogen, arbeta etc när de är gamla nog att ta ansvar för det. Det är ju det vi som föräldrar visar genom exempel. Jag fostrar dem inte till att undvika dessa saker utan hindrar dem just här och nu för att de inte ska skada sig själva eller andra...och tar därmed ett föredömligt ansvar som jag hoppas att de kommer att apa efter . Min fostran handlar däremot om sådant som jag hoppas att de ska bära med sig hela livet . Och för att göra det så är mitt och deras pappas agerande helt avgörande.

Barn med föräldrar som är goda förebilder vad gälker konflikthantering är ofta rätt bra på det . Menar du att alla vuxna hanterar konflikter på ett föredömligt sätt?

"Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör" - var från början en skrämselpropaganda mot rökning.

Men givetvis stämmer det som du säger.

Uttrycket kan inte tolkas bokstavligt.

Väldigt få "skiter i det blå skåpet" eller "kastar sten i glashus", buskapet går fram utan att det används ordagrant!

Jag har redan tagit upp de andra sakerna, men du har - enligt min uppgattning - missuppfattat resonemanget kring (barn gör som man gör....) vilket jag förklarat rätt tydligt redan vilket du väljer att inte läsa.

Men du särskiljer dem. Det gör inte jag. Att sätta gränser kring sig själv exempelvis ÄR att vara ett gott föredöme. Jag gör det för att jag vet att barn lär sig huvudsakligen genom att göra som sina förebilder/som sina föräldrar och andra viktiga personer i sin närhet. Det är genom att vara en god förebild vad gäller exempelvis detta som barn lär sig sätta gränser kring sig själva. Att rent handgripligen se till att någon inte skadar sig själv eller andra skulle jag inte säga är fostran. Jag fostrar inte min man om jag håller i stegen när han klättrar upp på den eller om jag ser till att han på fyllan inte kör bil någonstans (om han skulle få för sig att göra det).

Jo, i hur du bemöter barnet (omständigheterna kring ditt uttalande vet vi ju inte i ditt exempel - tonläge, kroppsspråk etc etc.) ditt ordval m.m. Att däremot se till att barnet inte använder gräsklipparen för att han/hon kan skada sig själv eller andra är  väl egentligen inte så mycket fostran, tycker du det? Sedan är det ju av intresse varför man sätter en gräns. Gör jag det av genuin rädsla för att barnet faktiskt ska skada sig eller för att jag själv inte riktigt har orken att ta eventuella konsekvenser - att jag måste delta och visa (det måste man ju med vuxna som är nybörjare på något också) och att det allmänt blir en massa merjobb för mig . 


Ja, självklart. Men det är rätt stor skillnad om barnet agerar utifrån det barnet anser vara rätt och fel (dvs något slags värdegrund eller början till sådan) eller om barnet gör det för att han/hon vet att det är lönlöst att agera annorlunda för att mamma/pappa som auktoritet kommer att hindra. Det andra handlar inte särskilt mycket om fostran, eller hur, och barnet kommer att agera annorlunda så fort den tvingande auktoriteten inte är närvarande eller inte är en auktoritet längre på samma sätt.

Ber du aldrig om hjälp av någon anledning med sådant som du faktiskt kan klara av alldeles själv? Varför gör du det? Ja, det kan vara av olika saker - önskan om sällskap, önskan om uppmärksamhet, önskan om lite stöttning i något som du inte är säker på att du klarar av och givetvis ren och skär lättja. Du ber om hjälp för att du har erfarenhet av att andra faktiskt bistår en ibland när man ber om hjälp . Jag ber mina barn om hjälp av ren och skär lättja ibland. Jag ber min sambo om hjälp ibland av ren och skär lättja. Du tror inte att små barn är snabba med att snappa upp sådant? På samma sätt hjälper jag mina barn titt som tätt för att de inte orkar - jag vet att de kan och att de bara inte vill eller orkar. De vet att jag vet att de kan men bara inte vill eller orkar. Så ja, genom mitt exempel, jag sanktionerar beteendet och är en förebild vad gäller detta. Bra eller dålig är en värderingsfråga . Jag tycker personligen att det är helt ok att ibland få vara så där trött och inte orka, inte vilja - både som vuxen och som barn .

Rent spontant undrar jag om du varit förälder och på det viset förebild för en 1-åring? 1-åringar kopierar med övertydlighet. Varför tror du att en stor del föräldrar har spiskydd för så små barn? För att de gör som man säger eller gör som man gör ? Lika lite som en 1-åring kommer att bry sig om att man säger att han/hon inte får vara i närheten av spisen, kommer han/hon att om och om och om igen försöka köra gräsklipparen trots att du säger att han/hon inte får.....av den enkla anledningen att du gör det .

--------Saker som man inte får gör ju även vuxna titt som tätt.....för att man inte håller med om regeln, eller för att det rätt och slätt gagnar en själv. Tror du på fullaste allvar att något barn inte från relativt tidig ålder fått erfara från sina föräldrar manipulation, att de tänjer på sanningen etc etc. Barn pejlar sådant snabbt och är läraktiga  

Vad som är "bus" handlar också om perspektiv. Min 1,5-åring har upptäckt färgernas värld. Om han målar på väggarna....är det "bus"?

 Han har sett oss måla väggar, det finns diverse bilder i form av mönstrade tapeter, tavlor etc på väggarna (även sådana målade av storebröderna)......

Jo .