Barn gör inte som du säger, de gör som du gör.

Nu tror jag att du tänkte lite skevt någonstans..... .

Du drar aningens absurda slutsatser kring något helt självklart. Barn kopierar äldre förebilder; det är så de huvudsakligen lär. Jag har en 1,5-åring här hemma som ett par sekunder efter att storebröderna gör något kopierar deras beteende. Om de säger att inte ska.....så har det föga effekt . På samma sätt försökte han ta av sig sina kläder igår - utan att någon har sagt ett ord om det. På samma sätt sätter han sig på pottan - utan att någon har sagt ett ord om det. Exemplen kan göras oändliga. Däremot kan han ju inte ta av sig kläderna själv, för att han motoriskt inte är där ännu....kanske inte kognitivt heller. Titt som tätt vill han kopiera, men vi som vuxna hindrar honom för att vi gör bedömningen att det är farligt eller olämpligt för ett barn.

Vad man huvudsakligen menar med "barn gör som vi gör och inte som vi säger" är att om vi säger en sak och gör en annan så kommer barnet att "se" det vi gör. Skriker jag till mitt barn att inte skrika så kommer jag med största sannolikhet få ett barn som själv skriker när han/hon är upprörd. Slänger jag min smutstvätt på golvet i badrummet så kan jag få tjata mig blå om att barnen inte ska slänga sin smutstvätt på golvet. Barn som blir agade agar i större utsträckning sina egna barn etc. Det är liksom inte raketforskning utan självklarheter.

Nej, barn kör inte bil, men det handlar ju huvudsakligen om att vi begränsar dem, inte att de inte vill eller försöker kopiera. Min 1,5-åring springer alltid till bilens förarsida och försöker ta sig in. Min 5- och 7-åring har förstått att det är lönlöst . Barn är ju inte dumma. Däremot är det stor sannolikhet att de själva kommer att köra bil när de får eftersom vi som föräldrar kör mycket bil. 

Du pratar om sådant du inte VILL att barn ska syssla med. Jaha? Vad har det att göra med att barn kopierar vad vi gör istället för att göra som vi säger? Säg den 2-åring som inte vill stryka, använda spisen, såga, tända eld i spisen etc och som kopierar snabbt. Eftersom vi vuxna inte vill att de ska skada sig så hindrar vi dem. Det är ju något helt annat....inte att de inte försöker göra som vi. 

Att barn gör sådant som vi vuxna inte alltid gör - som att hoppa i soffan exempelvis, eller kasta mat på golvet - handlar ju om att små barn håller på att upptäcka världen. Det inklusive det faktum att de inte alltid kan låta bli.....för att det är så förbaskat kul. Fast så är det ju med vuxna också, fast de borde ha bättre impulskontroll . Du låter inte bli att hoppa i soffor och att kasta mat på golvet för att någon har sagt åt dig att inte göra det. Du gör det för att du har levt och deltagit samhället under ganska många år och har lärt av exempel, vad som är socialt accepterat och hur de flesta gör . 

Att barn kopierar det vi gör i oerhört mycket större utsträckning än gör som som vi säger har ju inte heller med gränssättning att göra. Gränssättningen blir däremot bra mycket mer effektiv om vi inte bara säger utan även själva gör. Det är större chans att de faktiskt fortsätter detta även när vi inte längre är en tvingande auktoritet . Barn som får erfara att omgivningen lyssnar och respekterar dem exempelvis kommer med större sannolikhet att lyssna och respektera på andra. De har liksom upptäckt att det är så man gör/det är så man beter sig. Om barn lever i en situation där de kränks och aldrig blir hörda.....ja, då spelar det inte så stor roll hur mycket vi predikar vikten av att respektera andra och att lyssna. "Varför LYSSNAR DU INTE, jävla unge!"  

Men det är ingen uppfostringsmetod. Det är ett faktum. Varken mer eller mindre. Vi kan tjata oss blå om hur de ska vara och göra. När det kommer till kritan kommer de att i stor utsträckning göra som vi gör/som deras förebilder gör om inte förr så efter vi har rätten som vårdnadshavare att begränsa dem.

Men jag förstår verkligen inte hur du resonerar? På vilket sätt tänker du att gränssättning är oförenligt med att vara ett gott föredöme? Ja, det räcker tveklöst att vara ett gott föredöme eftersom ett gott föredöme agerar på ett just föredömligt sätt om någon riskerar att skada sig själv eller andra, om någon behöver hjälp etc. Problemet uppstår när vi just inte föregår med gott exempel utan gör på ett sätt och säger att barnen ska agera på ett annat. Det är ju det det handlar om när man säger att barn inte gör som man säger utan som man gör. Dina exempel handlar ju i stor utsträckning inte om fostran utan om att skydda och värna. Jag förväntar mig att mina barn kommer att gå på apoteket, köra bil, gå på krogen, arbeta etc när de är gamla nog att ta ansvar för det. Det är ju det vi som föräldrar visar genom exempel. Jag fostrar dem inte till att undvika dessa saker utan hindrar dem just här och nu för att de inte ska skada sig själva eller andra...och tar därmed ett föredömligt ansvar som jag hoppas att de kommer att apa efter . Min fostran handlar däremot om sådant som jag hoppas att de ska bära med sig hela livet . Och för att göra det så är mitt och deras pappas agerande helt avgörande.

Det är ingen uppfostringsmetod. Barn har i alla tider apat efter sina flrökdrar in absurdum . Går du in med skor titt som tätt när du har bråttom elker inte har ork att ta av dem så är det urbota dumt att tjata på barnen att de ska ta av skorna i lägen då de upplever sig ha viktiga saker på gång. Ännu mer korkat är det att dessutom bli arg och höja rösten, kanske vråla argt på dem, för att de travar in med skor. Vilken förebild har man varit då? Vilken lärdom tar barnen kring hur man bemöter andra? Vad gäller hjälm på is så läste jag den tråden. Verkligen hemskt att en vuxen människa säger till sina barn att det är oansvarigt att åka skridskor utan hjälm med små barn. Föräldern kanske helt ärligt var av den åsikten. Jag tycker att det är korkat att cykla utan hjälm.....även när jag själv gör det? Och ja, jag är ett dåligt föredöme när jag cyklar utan hjälm eftersom jag säger till mina barn att de ska ha hjälm. Nu när de är små kan jag tvinga dem som auktoritet, men jag urholkar min egen fostran eftersom jag hoppas att de ska fortsätta att bära cykelhjälm även när de är äldre...för att det är klokt. Som sagt, vuxna är inte helt sällan inte de bästa av föredömen. Vi gör inte som vi säger....och så undrar vi varför barnen inte gör det .

Skriver på mobil så ni får ursäkta att det inte finns någon styckeindelning, märklig stavning samt brister vad gäller skiljetecken .

Barn med föräldrar som är goda förebilder vad gälker konflikthantering är ofta rätt bra på det . Menar du att alla vuxna hanterar konflikter på ett föredömligt sätt?

Jag har redan tagit upp de andra sakerna, men du har - enligt min uppgattning - missuppfattat resonemanget kring (barn gör som man gör....) vilket jag förklarat rätt tydligt redan vilket du väljer att inte läsa.

Men du särskiljer dem. Det gör inte jag. Att sätta gränser kring sig själv exempelvis ÄR att vara ett gott föredöme. Jag gör det för att jag vet att barn lär sig huvudsakligen genom att göra som sina förebilder/som sina föräldrar och andra viktiga personer i sin närhet. Det är genom att vara en god förebild vad gäller exempelvis detta som barn lär sig sätta gränser kring sig själva. Att rent handgripligen se till att någon inte skadar sig själv eller andra skulle jag inte säga är fostran. Jag fostrar inte min man om jag håller i stegen när han klättrar upp på den eller om jag ser till att han på fyllan inte kör bil någonstans (om han skulle få för sig att göra det). 

Föräldrabalken säger exempelvis:
"Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran". Omvårdnad och trygghet särskiljs alltså från fostran, dvs är inte samma samma sak. Alla sakerna ingår dock i förälderns ansvar.Jo, i hur du bemöter barnet (omständigheterna kring ditt uttalande vet vi ju inte i ditt exempel - tonläge, kroppsspråk etc etc.) ditt ordval m.m. Att däremot se till att barnet inte använder gräsklipparen för att han/hon kan skada sig själv eller andra är  väl egentligen inte så mycket fostran, tycker du det? Sedan är det ju av intresse varför man sätter en gräns. Gör jag det av genuin rädsla för att barnet faktiskt ska skada sig eller för att jag själv inte riktigt har orken att ta eventuella konsekvenser - att jag måste delta och visa (det måste man ju med vuxna som är nybörjare på något också) och att det allmänt blir en massa merjobb för mig . 


Ja, självklart. Men det är rätt stor skillnad om barnet agerar utifrån det barnet anser vara rätt och fel (dvs något slags värdegrund eller början till sådan) eller om barnet gör det för att han/hon vet att det är lönlöst att agera annorlunda för att mamma/pappa som auktoritet kommer att hindra. Det andra handlar inte särskilt mycket om fostran, eller hur, och barnet kommer att agera annorlunda så fort den tvingande auktoriteten inte är närvarande eller inte är en auktoritet längre på samma sätt. Ber du aldrig om hjälp av någon anledning med sådant som du faktiskt kan klara av alldeles själv? Varför gör du det? Ja, det kan vara av olika saker - önskan om sällskap, önskan om uppmärksamhet, önskan om lite stöttning i något som du inte är säker på att du klarar av och givetvis ren och skär lättja. Du ber om hjälp för att du har erfarenhet av att andra faktiskt bistår en ibland när man ber om hjälp . Jag ber mina barn om hjälp av ren och skär lättja ibland. Jag ber min sambo om hjälp ibland av ren och skär lättja. Du tror inte att små barn är snabba med att snappa upp sådant? På samma sätt hjälper jag mina barn titt som tätt för att de inte orkar - jag vet att de kan och att de bara inte vill eller orkar. De vet att jag vet att de kan men bara inte vill eller orkar. Så ja, genom mitt exempel, jag sanktionerar beteendet och är en förebild vad gäller detta. Bra eller dålig är en värderingsfråga . Jag tycker personligen att det är helt ok att ibland få vara så där trött och inte orka, inte vilja - både som vuxen och som barn . 

-------

Rent spontant undrar jag om du varit förälder och på det viset förebild för en 1-åring? 1-åringar kopierar med övertydlighet. Varför tror du att en stor del föräldrar har spiskydd för så små barn? För att de gör som man säger eller gör som man gör ? Lika lite som en 1-åring kommer att bry sig om att man säger att han/hon inte får vara i närheten av spisen, kommer han/hon att om och om och om igen försöka köra gräsklipparen trots att du säger att han/hon inte får.....av den enkla anledningen att du gör det .

--------Saker som man inte får gör ju även vuxna titt som tätt.....för att man inte håller med om regeln, eller för att det rätt och slätt gagnar en själv. Tror du på fullaste allvar att något barn inte från relativt tidig ålder fått erfara från sina föräldrar manipulation, att de tänjer på sanningen etc etc. Barn pejlar sådant snabbt och är läraktiga .

Vad som är "bus" handlar också om perspektiv. Min 1,5-åring har upptäckt färgernas värld. Om han målar på väggarna....är det "bus"? Han har sett oss måla väggar, det finns diverse bilder i form av mönstrade tapeter, tavlor etc på väggarna (även sådana målade av storebröderna)......

Och återigen: Det är ingen metod; det är ett faktum som man som förälder får lära sig att hantera och leva med . 

Jo .

Ja, huvudsakligen för att vi vill skydda dem. Alla mina barn skulle gladeligen köra vår gräsklippare, stryka kläder etc (för att använda dina exempel). Eftersom jag helst ser att de har alla kroppsdelar i behåll och inte får allvarliga brännskador alternativt eldar upp huset så kommer jag att hindra dem. Det handlar om att skydda liv och lem och egendom inte att fostra dem att strykning och gräsklippning är något man ska undvika per se. Som sagt att fostra och se till att barn inte skadar sig är inte samma sak. Jag VILL inte att mina barn ska arbeta. Det är inte samma sak som att hävda att de inte kopierar. Barn har historiskt sett huvudsakligen kopierat sina föräldrars arbete. 
För att vi är modeller hela tiden på så många sätt. Du tror inte att mamman i fråga på olika sätt sedan barnen föddes har visat genom sin handling/förebild att barnen inte behöver hjälpa till med detta? Om du går upp och tittar på ett tidigare inlägg från min sida så skrev jag att det är väldigt viktigt att sätta gränser kring sin egen integritet för att just vara en god förebild. Tycker du att denna mamma sätter gränser kring sin egen integritet vad gäller detta? Jag curlar också mina barn med vissa saker - komiskt nog för min egen bekvämlighet huvudsakligen - och det får jag ju äta upp i andra sammanhang . Har jag varit en god förebild då? Svar: Nej. Mänskligt? Oh, ja .

Hur man sover handlar ju huvudsakligen om biologi. Jag sover inte heller särskilt länge på morgonen, medan sambon gör det. Jag har ett barn som är uppe med tuppen, en sjusovare och en mittemellan. Är dessa saker typiska för barn menar du? Barn är vanligtvis morgonmänniskor även om det finns vuxna som är det också, men det är så att säga av naturen givet. Min son som är uppe med tuppen gör inget väsen av sig. Han sätter sig oftast och pusslar eller pysslar med något, ibland sätter han sig och ser på tv. Vi har haft vuxna grannar som varit högljudda sent på kvällar. Det är inte direkt ovanligt med vuxna som sover tillsammans med en annan vuxen. Sover du tillsammans med den ensamstående mamman eller sover ni i skilda rum? Mina barn har aldrig sett mig som deras mamma sova ensam. Vad ska de dra för slutsats av det? Att det är ganska naturligt att trivas med att sova tillsammans med någon? Jag har ett barn som är mörkrädd. Jag är också mörkrädd....har varit det hela mitt liv. Vad är bättre för hans del än att jag visar genom mitt exempel att det är något helt ok, men att det finns sätt att hantera sin rädsla på?

Sedan antar jag att vi inte diskuterar sådant som är biologiskt betingat. Riktigt små barn har annorlunda ät- och sovmönster än vuxna är ju inget jag kan ändra genom genom något slags fostran....på samma sätt som jag inte kan sänka deras puls för vi vuxna har lägre puls .

Och ingen har väl påstått att barn - oavsett vad man menar med fostran eller vilka metoder man använder - på sekunden gör på önskvärt sätt? Barn blir väl inte osams mer ofta än vuxna däremot har de av logiska skäl inte särskilt mycket erfarenheter av konflikthantering vilket begränsar handlingsutrymmet aningens. Jag är rätt övertygad om att det bästa sättet att lära barn konflikthantering är att visa på just goda alternativ att komma överens och hantera åsiktsskillnader. Eller menar du att det finns någon metod där barnet på sekunden gör som föräldern vill och aldrig mer gör på något annat sätt?Ja, självklart. Finns det någon förälder som inte först upptäcker detta genom att det egna barnet plötsligt börjar använda samma metoder som man själv gör . Uppväxande barn brukar vara en alldeles utomordentlig spegel. Visar sidor hos en själv som man inte varit så medveten om. De tar efter både det bra och det dåliga . Jag förvånar över föräldrar som förvånas och irriteras av barn som inte gör som föräldrarna säger, inte kommer omedelbart eller gör det man förväntar. Gör de själva det? Jag gör det i alla fall inte. Jag säger ibland nej till mina barn, jag låter dem vänta, jag lyssnar inte alltid när de pratar etc etc. Varför skulle jag då förvånas över att inte de gör det? Jag har inte alltid samma åsikt som dem, varför ska de då alltid ha samma åsikt som jag? 
OK, så om du agerar på ett sätt som du tror är helt rätt, men det visar sig att du har missuppfattat/är för dåligt insatt så att du agerar mot normen, då har du "busat"? Jag delar inte din uppfattning och tror faktiskt inte så många gör det. Du uppfattar säkert barnets "väggkluddande" som bus för att du har ett snävt vuxenperspektiv, men du skulle aldrig döma en vuxen på samma sätt. Varför? För att barn busar? Skulle vi titta på världen som helhet så skulle jag säga att vuxenvärlden står för mest "bus" - medveten som omedveten. Jag vet faktiskt inte säker på hur goda förebilder vuxenvälden alltid är. Läste en gång en text där föräldern skrev att han hoppades ta sig igenom föräldraskapet utan att traumatisera sitt barn alltför mycket....och att det är vad det innebär att vara förälder.....att försöka göra så lite skada som möjligt . Och visst finns det en sanning och ett allvar bakom, även om det givetvis inte är allt .Är man inte en god förebild om man skyddar egendom? 

Tänkte på det du skrev igår - att barn gör sådant som vi vuxna gör. Min 1,5-åring klättrade på köksbordet i morse. Det gör inte jag eller hans pappa. Däremot hade vi troligtvis gjort det i hans situation. Han skulle hämta en boll som låg på bordet och han når 80 drygt centimeter över marknivå. Jag behöver inte klättra på bordet för att nå. Inte hans pappa heller. Han storebröder behöver inte heller det, de är dock korta i rocken för sin ålder så använder en stol. Innan jul hängde jag upp julkulor i gardinstången......och jag klättrade på köksbordet . Mina stora barn klättrar inte på borde generellt. Det kommer inte min yngsta heller att göra om en inte alltför avlägsen framtid. Jag lyfter ner honom för att att han inte ska skada sig i ett fall, men någon annan fostran än sin omgivnings exempel kommer inte att behövas för att han inte ska klättra på bord när han blir äldre .Nej, det är inte jag som har ett enkelspårigt resonemang här. Jag har heller aldrig påstått att man inte kan lära barn något på något annat sätt än att vara ett föredöme. Vad har du fått det ifrån? Jag skrev att jag ror att det skulle räcka om barnets omgivning är goda förebilder. Jag är dock långt ifrån alltid ett gott omdöme, som jag skrev ovan. Även om jag skulle vara det så har barn fler omdömen. Barn gör som deras förebilder gör. De kan få dåliga föredömen från andra håll än familjen givetvis och vad som är gott respektive dåligt föredöme är i slutändan en personlig värdering. 

MEN när man säger att "barn inte gör som man säger utan som man gör", så är det två bisatser som hänger ihop och de är inte avhängiga varandra. Barn gör inte alltid som säger. Barn gör inte alltid som man gör. Däremot så kommer barn definitivt inte göra som man säger om man själv handlar motstridigt till det man säger. Om jag säger en sak och handlar på ett annat så tappar jag all trovärdighet. Det gäller ju inte enbart gentemot mina barn......och ja, jag har tveklöst gjort detta gentemot mina barn.....och jag tror de flesta föräldrar har hamnat i samma "fälla" mer än en gång. Att mina barn gör på samma sätt ibland är därför inget att förvånas över. Vill jag få mina barn att som vuxna agera på ett visst sätt, tänka kring vissa saker på ett visst sätt och ha vissa värderingar - det vi i dagligt tal menar med fostran - så är mitt eget agerande i praktiken som föredöme/modell helt avgörande.

"att barn gör sådant som vi vuxna INTE gör", skulle det givetvis stå.