Relation med psykolog

Jag vet inte riktigt, jag ville bara lära känna honom. Jag ville inte/kunde inte vänsterprassla, det var nog därför jag bröt ihop. Psykologen är singel.

Jag har faktiskt sagt till min man att jag är så pass förvirrad att jag kanske borde flytta ut ett tag och fundera, men han vill inte veta av det. Tvärtom tycker han då att jag har tar ställning emot honom.

Förutom att vi pratade om mina svårigheter efter min fars död mm, så berättade jag för honom hur mycket jag saknade honom mellan gångerna, att jag hade en så stark oro för att han skulle överge mig. Att jag kände separationsångest mot honom mm. Han förstod att jag hade ett anknytningsproblem sedan tidig barndom som jag överförde på honom. Det förstod jag också, men samtidigt förstod jag att jag inte hade kunnat överföra det på honom om jag inte hade starka känslor för honom

I början blev han nog lite osäker på hur han skulle hantera det, men sedan började han nog vänja sig. Jag var inte direkt återhållsam med mina känslor, tvärtom känner jag nog att jag var ganska framfusig och krävande. 

Detta påverkar nog också att jag känner att han inte hade en lätt situation. Dessutom har jag en stark familjesituation i bakgrunden och en framgångsrik karriär, så även om jag var utsatt hos honom så är jag en för övrigt en stark person.

Jag ville lära känna honom, samt jag ville ha honom kvar i mitt liv. Jag kände att terapin var avslutad och jag kunde ju inte gå dig bara för att träffa honom. 

Han bad om ursäkt att han hade svikit mig. Vi hann i princip bara kommunicera privat via telefon, han reste nämligen bort över julen.

Jag tror att det var viktigt för mig att han skulle veta att jag visste att han hade gjort fel, trots att det var något jag ville. Jag känner mig så ledsen över vad jag har gjort nu. Dels har jag gjort min man illa, känner mig själv trampad på, samt har jag ställt till det för den här mannen. Trots allt detta är jag inte säker på att jag vill avsluta det. Är det friskt egentligen?

Tack för ditt stöd, men det är så svårt att vara så bestämd. Trots allt har han hjälpt mig väldigt mycket också genom åren, det tycker min man också som ofta har prisat honom tidigare. 

Jag tror att han blev rädd för att jag skulle anmäla honom, men för vadå? Att han har hjärntvättat mig?

Vi har pratat om en parterapeut, men min man är sådär intresserad. Han verkar mest vilja döda terapeuten och få mig att känna mig övertygad om att jag tillhör honom. Jag känner mig sliten från två håll.

Dels tror jag att även han mår dåligt, dels vet jag inte vad min man kan ta sig till. Han är inte glad på psykologen.

Psykologen är singel, och jag tror inte att någon känner till våra planer.

Jag har jättesvårt att släppa honom, det känns som att förlora en familjemedlem eller något. Han har stått mig så nära nu i flera år. Kanske är det extra traumatiskt eftersom jag nyligen förlorade min far, som i princip var den starkaste personen i mitt liv.

Tack!

Nej, han var noga med att inte prata om sig själv. Dock har han ju flera gånger försökt prata med mig för att reda ut situationen, men jag kände först inte att jag orkade. Sedan ville min man absolut inte att jag skulle ha med honom att göra, vilket jag respekterade + att när jag blev panikslagen ville jag såra honom genom att påminna honom om att han var i en mycket utsatt situation yrkesmässigt. Känner mig lite elak faktiskt.

Han försökte flera gånger få mig att prata med honom, men nu har jag inte hört av honom sedan igår. Han vill att vi reder ut vad som hände, och han säger att han vill hjälpa mig att må bättre, jag blev ju ganska upprörd. 

Han kommer nog att återkomma med ett nytt förslag på ett möte, och jag pendlar mellan att känna förtroende för det samtidigt som jag är skräckslagen för att han ska överge mig i detta utan att ta ansvar för mina känslor.