Jag saknar moral och regler - Nästan ingen/inget har något värde..

Beror ju på. Är du psykopat så kommer inte en psykolog att hjälpa, men det kan ju vara annat också. Det låter värt ett försök faktiskt. 

Hmm. Det här med din pappas död behöver inte betyda nått.

Jag gjorde också så. Mitt sätt att se det på är att när någon dör så är den personen borta. Jag väljer då att minnas allt kul man gjort istället för att gråta och sörja. Ingen idé att gråta, blev precis som du bara irriterad på folk som grät och beklagade.

Jag tro inte jag är en fullblodspsykopat, verkligen inte..
Men något åt det hållet är det, jag är egentligen inte ond innerst inne.

Okej, nu vill inte jag på något sätt vara "den som är värst", men jag menar han existerar knappt i mina tankar.. Varken det bra eller dåliga, inga minnen alls.

Ond är ingen - inte ens psykopater, faktiskt (Lite beroende på hur man definierar ondska, men jaja) Tror du skkulle tjäna på att uppsöka en psykolog och få det utrett - det kan ju faktiskt vara så att du vandrar genom livet och missar en hel massa underbara (och förjävliga) saker pga något som egentligen kan "fixas". 

Du har noterat att du är annorlunda än de flesta. Det är en mycket bra början. Du kan förändras men hur mycket beror helt och hållet på din egna vilja. Du verkar ha åtminstone önska dig en förändring och det är positivt. Den (i princip) enda som kan hjälpa dig är en bra psykolog. Så var inte rädd för att skaffa dig en psykolog.

Om du inte brydde dig alls, så skulle du förmodligen inte ha intresse av att försöka bli mer "normal" i samspel med andra människor?

De flesta i din situation går +/- noll genom sitt beteende. Kanske skyddar det dig från sorg, skyddar dig från att bli utnyttjad. Men det hindrar dig också förmodligen från att uppleva positiv karma.

Jag är övertygad om att många människor gör mer eller mindre allting i egen vinning. Självtillfredsställelse och för att de förväntar sig någonting tillbaka. Det kan jag se som betydligt mer sjukare.

Många svar, har läst alla..

Jag är ju egentligen, innerst inne, en bra person. Men jag är så annorlunda andra.. Jag kan ena sekunden gråta över en sorlig berättelse på radion eller rädda ett djur på gatan, för att i nästa sekund planera hur jag ska döda någon som kränkt mig på ett eller annat sätt. Och då är det seriösa planer, där det ända som stoppat mig har varit att jag inte velat hamna i häkte och sedan finkan..

Jag är så ojämn, men samtidigt ingen bordeline!!!

 

Låter lite som antisocial personlighetsstörning, mildare form antagligen, hade du varit gravt störd så hade du antagligen haft betydligt större problem än vad du beskrivit i tråden.... men hur grov störning du lider av är inte något som jag kan uttala mig om men du borde gå och uppsöka rådgivning/få diagnos så att du kan få hjälp.

Hej gloria

Känner igen mig i viss mån i din önskan att bli som alla andra. Jag anser mig själv vara rätt konstig och i avsaknad av många mänskliga egenskaper. Jag anser mig själv inte heller vara ond men jag beter mig rätt lustigt ibland. Jag har bestämt mig att gå till en psykolog och det kanske du också bör göra tänker jag. Lets Face It tillsammans du och jag. Hoppas att du menar allvar med att uppsöka hjälp för det kommer iaf jag göra.

sociopat?

TS du skriver att du ibland t.ex kan vara känslig och gråta över en sorglig händelse. Kan det vara så att du är/har varit väldigt känslosam? Jag är en sådan person, och det har orsakat så mycket smärta eftersom jag inte kunde värja mig. Så jag blev som dig. Psyket stängde av helt och blockerade de flesta känslorna. Det är oftast en skyddsmekanism som gör att man blir så. Ditt psyke försöker förmodligen att skydda dig från något som du inte kan hantera.

TS. Detta går icke ihop i mitt huvud, När jag var yngre va jag väldigt att jag inte bryr mig om andra människor, om de skadar sig eller lider (det är ändrat sen en tid tillbaka).

Jag bryr mig fortfarande inte ett piss om vad de tycker eller tänker om mig, därmed är jag aldrig lättkränkt, blir aldrig hämndlysten. Du bryr dig faktiskt där innerst inne mer än du tror. Moral och normer har större tyngd hos dig än du vill medge. Ge det några år så kommer du att utveckla empati och sympati, så blev det för mig.

Min far dog för 2 år sen, de gjorde inte mig nåt direkt, självklart saknar jag han och jag tyckte mycket om han men det va inte så att jag gråter eller sörjer. Det blev som det blev helt enkelt.

Bara genom att du skriver här och undrar gör nog att du inte är psykopat. Men intressant det du skriver. Jag känner igen mig i en del du skriver men kan själv inte definera varför jag är som jag är. Jag är precis som du skriver helt i avsaknad av moral men till skillnad från de med antisocial personlighetsstörning agerar jag inte på olagliga saker och det beror på att jag istället har ett konsekvenstänkande och finns minsta risk att åka fast gör jag inget. Men jag kan säga såhär. 

Om jag med 100% säkerhet vet att jag inte åker fast så tror jag nog jag skulle kunna göra vad som helst då jag helt saknar moral. Jag anser helt enkelt att jag har rätt att göra vad jag vill då jag bara har ett liv. Ganska egocentriskt men kan inte vara normalt. Saknar alltså empati och moral för andra människor. Men till skillnad från t ex psykopater har jag impulskontroll och konsekvenstänkande.