Har två barn, men den första var vi i liknande situation som ni är (tvåan är så liten ännu att vi inte riktigt vet, men hon är definitivt "enklare" med maten än storasyster var så vi tror att hon inte blir något problem).
Stora tjejen fick mjölkallergi som 5-månaders och var jättetjurig med all form av föda fram till hon började förskola ungefär. Jag ammade hur länge som helst känns det som för att hon åtminstone skulle få i sig lite näring på inrådan av barnläkare. Hon tvärvägrade gröt, välling, vanlig mat, puré, smörgåsar, köpt mat, hemgjord mat, till och med frukt och glass.
Först kring 10 månaders ålder kunde hon tänka sig att äta fyra-fem (!) kokta makaroner eller någon pommes om dagen, dock ingenting annat. Dietisterna uppmanade oss att fortsätta erbjuda allt men inte tvinga. Ibland slank det ner en skinkbit eller en ärta, men lika gärna kunde hon knipa ihop munnen och vägra smaka. Hon följde dock sina kurvor någorlunda bra så läkarna var aldrig oroliga, och kring 2 års ålder släppte det helt. Då hade jag gråtit många tårar och ringt många samtal till alla möjliga människor för att få hjälp.
Nu är hon nyss fyllda 6 år och äter som en häst av nästan allting plus och hon är t.om. något längre än normalt så tillväxten blev inte hämmad.
Det är tufft att ha ett barn som inte äter och det är lätt för oss andra med erfarenhet att komma med "goda råd", jag vet, men oftast (naturligtvis inte alltid) så löser det sig så småningom och ditt barn kommer förmodligen att börja äta precis som andra barn. Det kan dock ta lite tid och man måste vara såååå tålmodig och envis som förälder (för att få den hjälp från sjukvården som man har rätt till) och försöka hitta strategier för vad som fungerar för just er. För en del är det flytande föda, för andra är det att bara ge pannkakor en period, för oss var det att sluta stressa upp oss vid matbordet och låta det ta den tid det tog för henne att själv vilja börja äta normalt.
Lycka till!
