Vrålade på mitt barn och skrämdes rejält...långt

Anonym (skrikhals)

Äldre 8 Jan 10:55
31 svar

Visa endast Anmäl

Vrålade på mitt barn och skrämdes rejält...långt

Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för hur jag betedde mig imorse mot min 3,5-åring.

Vaknade och gick upp. Klockan är halv 8 och vi ska börja klä på barnen. Lillebror vrålar och vägrar ta av pyamasen. Han ylvrålar och går inte att trösta eller distrahera. Pappa försöker klä på 3,5-åringen som direkt börjar tjafsa och vägrar ha byxor på sig. Den diskussionen hade vi igår en gång också, vid ungefär samma tidpunkt.

Det slutar med att barnen vrålar i kör, allt vad de orkar gallskriker de. Efter 10 min lugnar sig lillebror, men storasyster ylar fortfarande i sitt rum, gallskriker verkligen. Då bara tappar jag det och går in till henne och säger att nu får det vara bra, tyst! Sluta skrika! Det hela eskalerar till att jag vrålar henne flera ggr, rakt i ansiktet TYYYST; SLUTA SKRIKA; SLUTA!!!!

Jag ser hur rädd hon blir, hon ylar att hon vill vara ifred och skrika själv, medan jag vägrar låta henne göra det. Vi har pratat hur många ggr som helst att man inte får skrika allt man orkar för det bor grannar i huset som vill sova, får ont i öronen osv. När hon stänger in sig brukar hon skrika allt hon kan, vilket jag ville få henne att förstå att man inte kan göra när andra fortfarande sover.

Jag sitter med henne medan hon hysteriskt hulkar. Jag sänker rösten och förklarar för henne att man inte får skrika. Mamma var dum, man får inte skrika så som jag gjorde heller. Hon lugnar sig och vi kramas, äter frukost och allt är som vanligt.

Nu har jag ångest, känner att jag tappade kontrollen. Jag har lovat mig själv att aldrig skrika för att få barnen tysta, men nu gjorde jag det, jag skrek som en jävla galning. Det finns inga ursäkter, men en förklaring är att båda barnen skriker väldigt högt och får flera liknande utbrott/dag just nu. Jag är så trött på det, jag bara orkar inte höra det! Mitt pedagogiska tålamod är liksom slut. Jag är lugn i vanliga fall, sträng, men lugn. Jag vill verkligen inte skrika på mina barn, men vad fan gör man när inget hjälper?!

Någon som känner igen sg eller har råd? Jag känner mig så jävla usel just nu. Som att någon borde rädda mina barn från mig...
- «
- ‹
- Sida 1 av 3
- 1
- 2
- 3
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Vrålade på mitt barn och skrämdes rejält...långt
Anonym (Suck)

Äldre 8 Jan 10:58
#1

Visa endast Anmäl

Jag ser inte att du gjorde något fel.

Inte så konstigt att ungar inte är uppfostrade nuförtiden när föräldrarna inte ens vågar be ungarna skärpa till sig när de skriker....
Anonym (nja)

Äldre 8 Jan 11:03
#2

Visa endast Anmäl

Du tappade kontrollen och vrålade till din 3,5-åring, det var kanske inte så genomtänkt att skrika som metod för att visa att det är fel att skrika, men att tappa kontrollen brukar inte präglas av genomtänkthet. Du slog henne i alla fall inte.

Försök bara minnas det här nästa gång du hamnar i samma situation och försök att lösa det på ett bättre sätt, eller ännu hellre, försök att undvika att samma situation uppstår.

Plåga inte dig själv för mycket över det här, tänk konstruktivt istället och försök att få lite avlastning så att du inte behöver vara så nära gränsen. Jag har också skrikiga barn så jag förstår hur jobbigt det är. Jag har också tappat kontrollen, många gånger. Det känns pissigt, men som tillfälliga utbrott tror jag faktiskt inte att barnen tar skada av att se att också mamma har känslor.
Anonym (Mänskligt)

Äldre 8 Jan 11:05
#3

Visa endast Anmäl

Vi är alla mänskliga och agerar mot bättre vetande lite då och då. Du bad om ursäkt för att du betedde dig illa. Mitt tips är att du sätter dig med din flicka när hon kommer och hem och pratar om varför det blev som det blev. Vad kan ni tillsammans göra, hur kan ni hjälpas åt, för att inte hamna där igen eftersom både du och hon bara blev ledsna och mådde dåligt när ni skrek åt varandra.
Anonym (skrikhals) Trådstartaren

Äldre 8 Jan 11:15
#4

Visa endast Anmäl

Anonym (Suck) skrev 2015-01-08 10:58:54 följande:
Jag ser inte att du gjorde något fel.

Inte så konstigt att ungar inte är uppfostrade nuförtiden när föräldrarna inte ens vågar be ungarna skärpa till sig när de skriker....

Fast det är ju skillnad på att be en unge skärpa till sig och att vråla som en vettvillig rakt i fejset på en treåring. Jag har inga som helst problem att säga till vare sig mina eller andras barn på skarpen. Det har jag inte dåligt samvete för alls.
Anonym (Frustration)

Äldre 8 Jan 11:22
#5

Visa endast Anmäl

Min lille kille är också 3,5 år och vägrade samarbeta i morse. Ligger på golvet och sprattlar när overallen ska på, tar av sig strumporna när man tittar bort osv. Själv är man lite småstressad och vill komma iväg till jobbet.

Har lovat mig själv att försöka ha tålamod med honom men idag gick det inte. Jag lyfte bestämt upp honom från golvet och skrek åt honom att skärpa sig. Varvid han såklart blir ledsen.

Man känner sig verkligen hemsk när man känner att man blev arg på riktigt och tappade kontrollen. Man vill ju inte att sitt barn ska vara rädd för en.
Konservativ

Äldre 8 Jan 11:22
#6

Visa endast Anmäl

Du har inget att be om ursäkt för. Dina ungar uppförde sig inte väl och då är det din plikt att uppfostra dem. Att få höra skäll då och då tar man inte skada av.
Anonym (Mänskligt)

Äldre 8 Jan 11:26
#7

Visa endast Anmäl

Konservativ skrev 2015-01-08 11:22:50 följande:
Du har inget att be om ursäkt för. Dina ungar uppförde sig inte väl och då är det din plikt att uppfostra dem. Att få höra skäll då och då tar man inte skada av.

Och vem ska uppfostra föräldern som beter sig lika illa? Eller förresten det var väl det barnet gjorde.....skrek för att mamma skrek .
Konservativ

Äldre 8 Jan 11:32
#8

Visa endast Anmäl

Anonym (Mänskligt) skrev 2015-01-08 11:26:49 följande:
Och vem ska uppfostra föräldern som beter sig lika illa? Eller förresten det var väl det barnet gjorde.....skrek för att mamma skrek .
Vill du att jag ska svara på det? Om du skriker på mig utan anledning så beter du dig illa, skriker jag tillbaka så är det bara en rimlig reaktion. Ska man koppla bort alla känslor när man är förälder, hur blir barnen då?
Anonym (Mänskligt)

Äldre 8 Jan 11:42
#9

Visa endast Anmäl

Konservativ skrev 2015-01-08 11:32:13 följande:
Vill du att jag ska svara på det? Om du skriker på mig utan anledning så beter du dig illa, skriker jag tillbaka så är det bara en rimlig reaktion. Ska man koppla bort alla känslor när man är förälder, hur blir barnen då?
Oj, de flesta vuxna jag har i min omgivning har kommit lite längre vad gäller impulskontroll. Nej, jag skriker inte per automatik tillbaka för att någon skriker åt mig. Gör du på fullaste allvar det? På barn med?

Vem har sagt att barnet skrek utan anledning? Barnet skrek först för att det inte fick något gehör för sina åsikter och sedan för att mamman skrek i ansiktet på henne.

Jag skrev att det är fullt mänskligt att agera som TS gjorde. Jag har vrålat på mina barn och det hänger vanligtvis ihop med en känsla av vanmakt som även TS ger uttryck för. Du skrev däremot att det är ett bra sätt att uppfostra sina barn på ....och nej, det är det inte.
Anonym (skrikhals) Trådstartaren

Äldre 8 Jan 11:47
#10

Visa endast Anmäl

Tack för all medkänsla, känns skönt att inte vara ensam i det här med att bli knäpp på sina småbarn.

«
‹
Sida 1 av 3
1
2
3
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Vrålade på mitt barn och skrämdes rejält...långt

Vrålade på mitt barn och skrämdes rejält...långt

INNEHÅLL